Vildsvinet – klövdjuret som anpassar sig

2018 uppskattades vår vildsvinsstam till högst drygt 5 000 individer. Tack vare den aktiva jakten har stammen minskat sedan dess, men efter hand som vi lär oss mer kan det hända att siffran preciseras retroaktivt. Vi har bromsat vildsvinens uppgång genom jakt, vilket också har haft ett samhälleligt stöd sedan 2014 och den afrikanska svinpestepidemin (ASF).

Så vitt känt har vi inte lyckats med att hejda tillväxten eller minska stammen genom jakt trots att försök har gjorts på många håll i världen. Vi kan dock konstatera att även när den var som störst så var vår vildsvinsstam rätt liten i förhållande till landets areal och skogar. Dessutom är utbredningsområdet här i landet rätt litet. Enstaka observationer har ändå gjorts i nästan hela landet, med undantag för Lappland.

Pionjärart med effektiv spridning

Vildsvinet med sina underarter förekommer nästan över allt i världen. Svinet förökar och sprider sig nämligen effektivt.

Enligt den preliminära erfarenhetsbaserade information som vi har börjande från 2010-talet så verkar samma utveckling också pågå i Finland. Enstaka vildsvin och flockar påträffas sporadiskt också på stort avstånd från artens kärnområde som finns i sydöstra landshörnet och Östnyland.

Av allt att döma kommer vildsvinet att breda ut sig inåt landet i större omfattning och relativt sett snabbare än exempelvis vitsvanshjorten. För hjortens del tävlar förstås stammens storlek där arten förekommer i en helt annan storleksklass.

Allätare

Vildsvinets föda består av växtdelar ovanför och under markytan, och av animalisk föda. Enligt rådande uppfattning äter vildsvinet i stort sett vad som helst, men väljer det godaste först. Arten kan leva på den föda som finns i vår inhemska natur trots att den lever på nordgränsen för sin utbredning. Klimatförändringen kan med tiden stärka och stöda artens framgångssaga.

Vildsvinet behöver en varierande mängd proteinhaltig föda i dieten, som ofta är av animaliskt ursprung. En vildsvinsflock som huserar på en begränsad areal innebär en kraftig ommöblering av både floran och faunan. Det finns ont om vetenskaplig forskning i ämnet, vilket ändå inte är skäl för att ta lätt på frågan.

Inom sitt utbredningsområde ställer vildsvinet till med skador på jord- och skogsbruket. Omfattningen av skadorna varierar en hel del och står i proportion till stammens täthet och storleken på flockarna. Det går ändå att minska på skadorna genom omsorgsfull placering av utfodringsplatserna. Stödutfodring ska enbart göras för att stöda jakten.

Suggan leder flocken

Vildsvinet skiljer sig från många andra klövdjur genom att det är en hona som leder flocken, som brukar bestå av ledarsuggan, yngre honor och grisar. Det förekommer dock stora variationer i hur flockarna är sammansatta. Galtarna lever oftast ensamma, men det förekommer att de slår ihop sig till små flockar.

Bland klövdjuren står vildsvinets fortplantning i en klass för sig. I teorin kan stammen fördubbla sig på ett år, men i praktiken finns det ett antal faktorer som påverkar fortplantningen. Suggans ålder och tillgången på föda med flera miljöfaktorer påverkar storleken på kullarna. Även i vårt land har rätt stora kullar blivit observerade under årens lopp.

Vildsvinsjakten i Finland

Hos oss jagas vildsvinet främst med vaktjakt eller med hund. Det är känt att vildsvin också har blivit fällda med jaktbåge på vaktjakt och smygjakt. Det händer också att vildsvin blir fällda på sidan om under annan jakt. Det stora flertalet vildsvin blir ändå fällda på särskilda utfodringsplatser för vildsvin eller på åkrar med vilt- och nyttoväxter, och på jakter med hund.

I inlandet är det populärt att jaga med ställande älghund och under gynnsamma förhållanden når man ofta ett gott resultat. Det händer att vildsvinen gör andra vägval vid jakt än de övriga klövdjuren, vilket betyder att vildsvinsjakten bjuder också erfarna hjortdjursjägare på välkommen omväxling och utmaningar. Men vildsvinsjakten med hund kan emellanåt vara farlig för hunden, vilket hundföraren måste räkna med.

Vaktjakten ger bättre möjligheter att välja vilka djur man fäller, men för vildsvinets del är väljandet oavsett omständigheterna ändå svårare än vid exempelvis vaktjakt på hjort. Även på vaktjakt kan skottchanserna komma överraskande och vildsvinen kan vara knepiga att identifiera.

Det är förnuftigt att följa med hur jakten och avskjutningen framskrider i eget jaktområde och så långt det är möjligt hålla en jämn avskjutning i de olika åldersklasserna. I princip ska man tänka noga efter innan man fäller en stor sugga.

Här i vårt land har vi med dispenser kunnat jaga med ljusförstärkare, som i övrigt är förbjudna på jakt. Sådana innebär tvivelsutan en hjälp och säkerhet vid identifieringen före skottet. I synnerhet under barmarkstiden ska vi inte heller glömma jaktformen med spårande hund.

Hade Obelix ändå rätt?

För de finländska jägarna är vildsvinsköttet fortsättningsvis en delikatess för ett fåtal. I kunniga händer blir köttet nämligen väldigt gott. Även levern har en utomordentligt god smak. Trikiner påträffas dock regelbundet hos vildsvin, så det är skäl att granska varje fälld individ. Det är också viktigt att samtidigt ta prover för ASF-undersökning på Livsmedelsverket.

Här i vårt land är det i hög grad fortfarande så, att vildsvinet söker sin plats i viltfaunan. Arten känns intressant och betraktas ur jaktlig synvinkel ofta positivt. I detta nu har vildsvinet dock också ett rykte som potentiell sjukdomsspridare och är därför och med rätta också av samhälleligt intresse.

På senare tid har vildsvinsstammens uppgång planat ut, men av allt att döma kommer vildsvinet att bli vanligare i våra skogar. Det är därför viktigt att vi inte bara håller blicken i hårkorset utan också på svinets och vår gemensamma framtid.

Vildsvinsjakten begränsas inte av licensförvaltningen utan det är jakträttsinnehavaren som besluter om jaktens omfattning. Resultatet kan vi sedan studera med stort intresse under kommande år och årtionden.