Rovdjurselimineringen börjar
På sensommaren i fjol inleddes i Tunnhamn elimineringen av främmande rovdjur med hundpatruller. Jakten pågick ända tills isen lade sig. Vi tömde området på mårdhundar, men ännu är det för tidigt att ropa hej.
Kärnan i Tunnhamns skötselområde utgörs av en ögrupp ägd av familjen Brunström. Den består av ett tjugotal öar i varierande storlek. Öarnas sammanlagda markareal uppgår till cirka 200 hektar och området är ockuperat av mårdhundar. I Tunnhamn har arten varit ett plågoris i åratal och det har satt sina spår i den ursprungliga faunan. Bland annat har den tidigare så starka populationen av skogshare krympt till ett fåtal individer. De markhäckande fåglarna lider av samma symptom.
Föreningen för att vårda och skydda skärgårdsnaturen (SLHSY) gjorde ett avtal med familjen Brunström om eliminering av de främmande arterna. Enligt avtalet fogades området till områdena som sorterar under Finlands viltcentrals SOTKA-projekt. Det gav verksamheten bredare skuldror.
Rovdjurseliminering med hundar
Skuldrorna sattes i arbete i slutet av augusti då vi började göra den första mera omfattande kartläggningen av öarna inom skötselområdet. Under två dagar gick vi med flera hundpatruller igenom nästan samtliga öar.
Vi började med att eliminera den återstående honan med gps-halsband. Dessutom påträffade vi fem mårdhundar på olika öar. Tre öar lämnades utanför skötselarbetet på grund av betande djur.
Det varma augustivädret tärde på hundarna. När en hund hade markerat rovdjurslukt på någon ö växlade vi hund och letade tills djuret hittades.
Dessutom utökades saldot i Tunnhamn när där på sensommaren fångades tio mårdhundar med fällor, mestadels unga individer. En sommargäst med stuga på Horsskär fångade en halsbandshona med tre ungar i fälla.
Snaran dras åt
Följande omgång ägde rum i början av september. En redaktör med kameraman från Rundradion (Yle) hakade på och elimineringen av främmande rovdjur slogs upp som en riksnyhet. Vi åkte bland annat till en av öarna med betesgång som nu hade upphört. Vi misstänkte att det skulle finnas en mårdhund på ön, vilket också var fallet; där tryckte en vuxen hane.
Det första skötselbesöket på Tunnhamns huvudö gjordes i början av november. Vi avtalade med husbondsfolket att de skulle stänga in fåren i fähuset så att vi kunde släppa hundarna lösa. På huvudön avkastade besöket ett vuxet par och på Äspskär en vuxen hona. I början av januari gjordes ett skötselbesök på ön Hemlandet. Då eliminerades dessutom ett par på den intilliggande Österön.
I slutet av december hade vi konstaterat att de omgivande öarna var tömda och utifrån halsbandsinformationen antog vi att läget skulle förbli sådant. Snaran höll på att dras åt. På huvudön avlivades de sista mårdhundarna den 17 januari. Två honor tryckte under en stor timmertrave, men tvingades ut av en foxterrier. Vintern var i antågande och det gällde att knipa rovdjuren så länge det gick att ta sig fram med båt.
Vi avverkade sju egentliga skötseldagar i området och avlivade 16 mårdhundar med hjälp av hundar. Det är nödvändigt att göra flera återbesök eftersom det ofta blir någon individ kvar. När hundarna börjar skälla på den ena mårdhunden i ett par så flyr den andra raka spåret till stranden för att flyta orörlig i vattnet. Om den märker att den har blivit upptäckt så fortsätter den flykten simmande. Bara jägarna räcker till så borde de sannolika flyktvägarna alltså vaktas med båt.
Sammanlagt uppgick saldot för Tunnhamns skötselområde under säsongen till 30 mårdhundar. Siffran är svindlande och visar att arten är livskraftig och har överlevnadsförmåga under till synes kärva förhållanden. När vi räknar ut ett avskjutningsindex per tusen hektar når vi en så förfärlig siffra som 150 djur per tusen hektar. Siffran visar entydigt hur täta mårdhundspopulationer kan bli inom skärgårdens begränsade livsmiljöer. Det räcker med en titt på siffran för att förstå ursprungsfaunans förtvivlade belägenhet på mårdhundsockuperade öar.
Medan insatserna pågick stötte vi inte på den andra skadliga främlingen, minken. Även om vi koncentrerade oss på mårdhunden så hade hundarna också markerat för mink.
Tunnhamns framtid
Det vore naivt att låta sig invaggas i tron att naturen i Tunnhamn nu har sitt på det torra. I skrivande stund ligger isen i nästan hela Skärgårdshavet. Det skapar utmärkta möjligheter för rovdjuren att sprida sig samtidigt som isen förkortar den aktiva skötselsäsongen.
Tunnhamn har högsta prioritet inom SOTKA-projektet för skärgården. När isarna har gått ska vi se efter om det finns rovdjur kvar i området. Just nu är arbetsbördan lättare eftersom vi känner till de så kallade hotspotöarna, tack vare djuren vi har påträffat och de sändarförsedda mårdhundarna.
Den lokala synvinkeln
Joakim Westerlund, sommargäst på Horsskär, har tillbringat somrarna i Tunnhamns skärggård ända sedan barndomen. På den tiden var fågelfaunan stor och artrik. För 5-7 år sedan lade han märke till att fågellivet utarmades. Snart började observationerna av mårdhundar trilla in allt oftare. Från sin stuga kunde han nästan dagligen observera simmande mårdhundar i skymningen. Djuren tog sig utan problem från grannön till Horsskär, där tärnorna och måsarna år efter år misslyckades med häckningen.
Tunnhamnsbon Kaj Brunström berättar att fågellivet i Tunnhamn var livligare förr och att där fanns mängder av häckade ejdrar. Han berättar att hans mor Thelma mindes hur svärtor hade häckat i stora skaror. Sedan dess har bägge arterna försvunnit från den häckande fågelfaunan i området. Knölsvanen är den enda häckande arten som ökar i antal.
