Naturen gynnas av utökad jakt på de främmande rovdjuren

I vårt land har jaktföreningarna till sitt förfogande omfattande rättigheter att jaga de främmande rovdjuren mink och mårdhund. Detta tack vare lagen om de främmande arterna, som stiftades för att råda bot på olägenheterna som minken och mårdhunden orsakar.

Text Mikko Toivola Bild Tero Salmela

Publicerad3.5.2024

Lagen betraktar minken och mårdhunden som främmande arter. Beträffande rätten att jaga dem behandlar jaktlagen dem som icke fredade djur. När jakträtten för ett markområde byter innehavare överförs samtidigt också rätten att jaga de icke fredade djuren, om inte detta är uttryckligen förbjudet i avtalet om jaktarrende.

Lagen om de främmande arterna syftar till effektiv fångst

Lagen om de främmande arterna som trädde i kraft 2019 definierar mårdhunden och minken som skadliga främmande arter. Syftet med lagen är att göra rätten att jaga de båda arterna så omfattande som möjligt. För jakträttens del hänvisar lagen till jaktlagen och bestämmelserna för de icke fredade djuren.

Lagen om främmande arter, 16 §: ”Om inte något annat föreskrivs i denna paragraf, får en fågel- eller däggdjursart som har kommit ut i miljön och som utgör en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en invasiv främmande art av nationell betydelse, fångas eller dödas med tillämpning av det som i jaktlagen eller med stöd av den föreskrivs om fångst och dödande av icke fredade fåglar och däggdjur.”

I jaktlagen är det 48 § som handlar om rätten att fånga eller döda icke fredade djur. Paragrafens första moment handlar om den här rätten och om markägarens, markinnehavarens och jakträttsinnehavarens rättigheter:

Jaktlagen 48 §: ”Den som äger eller innehar ett område har rätt att fånga eller döda ett icke fredat djur som befinner sig på hans område. Denna rätt har ägaren eller innehavaren även när jakträtten på området har överlåtits till någon annan genom ett avtal om jaktarrende.”

Regeringspropositionen HE 300 /1992 (som inte finns på svenska) preciserar paragrafen ovan: Propositionen utgår från att det inte finns någon allmän rätt att fånga eller döda icke fredade djur, men att markägaren eller markinnehavaren alltid skulle ha rätt att fånga eller döda sådana oavsett om denna person har jakträtt där. Den som arrenderar jakträtten och alltså har jakträtt skulle också ha rätt att fånga eller döda icke fredade djur, om inte annat är bestämt i avtalet eller tillståndet.

För skadedjurens del är utgångspunkten den, att även om det i regel inte är tillåtet att döda icke fredade djur så utgör redan jakträtten i sig ett tillräckligt tillstånd för fångst.

Lagen är utformad så, att när ett markområde är utarrenderat för jakt, om så bara för hjortdjuren, så inkluderar avtalet automatiskt även rätten att jaga mink och mårdhund. För en tillståndsjägare kan detta bli aktuellt på exempelvis en andjakt. Den som har tillstånd för andjakt får också skjuta mårdhundar och kråkor. Men detta går också att separat förbjuda i avtalet om jaktarrende eller när ett jakttillstånd beviljas.


 

Ta vara på fångsträtten

Det allra mesta av jakträtten innehas av jaktföreningar. Men den allmänna opinionen har blivit positivare till en decimering av de främmande rovdjuren. Markägarna som berörs av olika mink- och mårdhundsprojekt har så gott som undantagslöst betraktat verksamheten som någonting positivt.

Jaktföreningarna har goda förutsättningar för att ägna sig åt mink- och mårdhundsfångst eller låta specialister göra det. Genom Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren och mink- och mårdhundsjakten i skärgården har vi fått goda erfarenheter av samarbetet mellan jaktföreningar, markägare och jägare.