Enligt Kalevala har världen uppstått ur ett knipägg. En merit som heter duga för vem som helst, anser Runko.

Knipan knep Pentti

Pentti Runko har ringmärkt knipor i 37 år och beviljades nyligen ett stipendium av Hako Ollikainens stiftelse. Hur är det att ägna sitt liv åt kniporna?

text Johanna Hellman bilder Pierre-Lou Chapot

Publicerad9.9.2020

Pentti Runko, som bor i Maaninka i Norra Savolax, svarar i telefonen på dagen, efter morgonens runda kring knipholkarna. Det har varit en utmärkt vår för häckningen, som har lyckats trots att antalet bon var litet. En stor del av ungarna kläcktes i de 88 bon som Runko sköter. Det här betyder bortåt 600 ungar som han har ringmärkt i nästan två månader, från början av maj till slutet av juni.

Det omfattande och mångåriga ringmärkningsmaterial som Runko har samlat utgör en värdefull gåva till både vetenskapen och knipan, som enligt Runko skulle kunna vara vår nationalfågel. Utifrån materialet har det skrivits flera vetenskapliga artiklar som belyser denna Kalevalakända fågels liv. Intresset tändes redan i barndomen.

Redan som liten grabb var jag intresserad av allt som hade vingar. Men när jag hade hängt upp min första knipholk i ett träd så var det förstås getingar som flyttade in! Det lär bara hända var tusende gång, utbrister Runko med ett skratt.

Den önskade invånaren fattade intresse för holken året därpå och en kniphona lade sex vackert turkosgröna ägg i holken.

Det var då som knipan knep mig. Jag minns fortfarande synen som vore det igår, även om jag sedan dess har ringmärkt drygt 18 000 knipor och alltså har sett rätt många holkar.

Runko berättar att han firar milstolpen varje gång som han har ringmärkt tusen knipor. Som frivilligarbete har han ringmärkt uppskattningsvis drygt hälften av de ringmärkta kniporna här i landet.

Äkta hängivenhet

På våren satsar Pentti Runko, som är brandman till yrket, nästan hela sin semester på kniporna. Om det behövs tar han dessutom ut ledighet utan lön, vilket är vad han använder årets stipendium till. Det är intensiva dagar som börjar i tidigaste gryning för hembesök i holkarna. Han stör fåglarna så lite som möjligt och försöker hinna till holken i rätt tid i förhållande till häckningen.

Egentligen är det här jobbet inte särskilt trevligt. Dagarna blir långa, ibland från fyra på morron till sex på kvällen, och efter det ska anteckningarna skrivas rent, vilket tar timmar.

Om så krävs kör han nästan 200 kilometer och paddlar kanot för att nå holkarna. Han berättar att det är snudd på gränsen till det maximala antalet holkar som det går att hantera. Men att sluta finns inte på kartan.

Knipan är en väldigt fascinerande fågel och mjuk till lynnet. Att följa med knipans sociala liv är nästan som att titta på en såpopera på teve. Under de här åren har jag lärt mig att jag fortfarande inte vet nästan nånting om knipan. Jag lär mig hela tiden nånting nytt.

Runko berättar att jobbet har fått mera nyanser under årens lopp. Han respekterar knipans häckningsro allt mer och mer.

Våren är höjdpunkten i knipans liv och meningen med livet är att fortplanta sig. Jag sköter om holkarna och försöker vara till nytta snarare än till förargelse genom att jaga minkarna och avhysa honan från boet bara när jag måste.

Pentti Runko besöker bona tre gånger. Först för att kolla äggen, sedan för att fånga honan och tredje gången för att ringmärka ungarna.

Häckningen har blivit tidigare

Finland är viktigt för knipans häckning och en betydande del av världens knipor häckar här. Under sin ringmärkningskarriär har Pentti märkt att häckningen har blivit hela tre veckor tidigare.

Somliga knipor är utpräglat ortstrogna och de nya generationerna stannar i trakten. Runko som också jagar sjöfågel grunnar på de här sakerna. Jakten ska bedrivas med sans och måtta för att inte äventyra framtiden för de häckande fåglarna.

Om jakttrycket på de unga fåglarna är högt så påverkar det den häckande stammen och knipans framtid. Vi måste låta stammen föryngra sig. Hur ska vi då jaga för att beskattningen ska vara lokalt hållbar, så vi inte sågar av grenen vi sitter på? undrar Runko.

Det glädjer Pentti att kajan blev jaktbar eftersom kajor flyttar in i knipholkar. Kajan lär sig fort att flytta om den blir störd. Dessutom har vissa minkar fått smak för knipa och plundrar skickligt holkar. Att jaga mink och sätta upp holkar är två enkla sätt att hjälpa knipan.

Holken får inte ha en hård botten och den får absolut inte städas. På det viset kan nästa knipa som flyttar in klura ut orsaken till att föregående häckning lyckades eller misslyckades, tipsar Runko.

Det allra finaste är när jag i boet hittar en hona som jag har ringmärkt när den var liten, berättar Runko.

Knipan kan knepen

Pentti Runko kommer än i denna dag ihåg hur det gick när han en gång skulle mäta en kniphona för forskningen. Han skulle anteckna vikten, måtten på vingarna och stjärten, regnbågshinnan i ögat och färgen på näbbspetsen och fötterna för att utreda ärftligheten.

Den första gången brukar honan störta rakt i håven, men den andra gången har den lärt sig att stanna i holken och då får jag försiktigt öppna taket och lyfta upp den. Den här honan hade jag redan träffat minst tolv gånger så den visste vad som väntade och insåg att motstånd är lönlöst.

Honan satte sig på holkgluggens kant och tittade till vänster och till höger, på Runko och mannen som var med honom. Sedan suckade den djupt och gjorde en halvvolt ner i håven.

Den var nog sur på mig fast den hade kommit så snällt. När jag släppte den stannade den en bit ifrån och svor.

Mera om samma ämne