I Skandinavien har man fått information om järvens levnadssätt genom att följa sändarförsedda järvar. I Finland har forskningen fokuserat på populationsgenetik, men även födans sammansättning under vintersäsongen har utretts.

Brunsttid på sommaren

Järvhanen är ensamlevande men söker på högsommaren efter honor som parningspartner. Den livligaste brunsttiden torde infalla i juli, då fullvuxna järvar ofta observeras röra sig i par.

Trots att järven, som på vissa ställen i norra Sverige kallas björnens fjärde unge, liksom björnen har fördröjd fosterutveckling så att ungarna föds först i februari, behöver den inte ägna sommaren åt att samla på sig fett på samma sätt som björnen, som sover vintersömn.

Den tjocka pälsen gör att sommarvärmen är en utmaning för järvens värmehushållning. På sommaren vilar järven mitt på dagen, och är mest aktiv på morgonen före soluppgången och på kvällen efter solnedgången. Under midvintern finns det däremot nästan inga skillnader i järvens rörlighet som är kopplade till tiden på dygnet.

Järven är ett rörligt djur, och kan färdas tiotals kilometer per dygn. Den fullvuxna järvhonan har ett revir som den försvarar mot andra honor. Honornas revir har en yta på ca 170 km² i det skandinaviska fjällområdet, medan hanarna rör sig på en yta på i genomsnitt ca 700 km². Hanarnas levnadsområde omfattar vanligen flera honors revir. I ett område med tätt järvbestånd kan kampen om livsrum leda till en artfrändes död. I barrskogsområdet Ontario i Kanada var järvhonornas levnadsområde i genomsnitt 430 km² och järvhanarnas 800 km².

En vandrande järv kan hamna långt från sitt födelseområde. Ett exempel på en långdistansvandrare är en hane som vandrade över 1 000 km i Norge, från Tana älvs vattendrag till trakten kring Oslo. I Finland påträffas ensamvandrande järvar årligen längs sydkusten.

Den arktiska hyenan, ett aktivt rovdjur

Järven kallas även för den arktiska hyenan, vilket å ena sidan uttrycker dess nordliga utbredning och förmåga att med sina stora tassar röra sig snabbt även i mjuk snö, å andra sidan att en central del av dess föda består av as, särskilt under vintern. Men på samma sätt som hyenan är järven också en aktiv predator.

Trots att järven är Europas största mårddjur är den relativt liten med tanke på att den räknas som ett stort rovdjur. En fullvuxen hona väger vanligen mindre än 15 kg, och hanen som mest cirka 25 kg.

Storleksskalan för de djur som den jagar sträcker sig från sorkar till stora hjortdjur. När en järv hittar ett kadaver eller lyckas döda ett stort byte, lagrar den kött under snön eller i något annat lämpligt skydd. Lagren är viktiga i synnerhet för en hona som fått ungar.

Järvens föda

Renen utgör viktig föda för järven i både Finlands och Skandinaviens renskötselområde. I Skandinavien är andelen ren av järvens föda störst i områdets norra delar; i Finnmarken är andelen cirka 95 procent. Nära renskötselområdets södra gräns är kosten mångsidigare och andelen ren är cirka 40 procent. Variationerna från år till år beror på tillgången på kadaver och storleken på stammarna av små däggdjur. När det finns gott om lämlar eller andra små däggdjur är järvens ungproduktion större än genomsnittet.

I Skandinavien är betydelsen av kadaver som föda kopplad till både årstiden och forskningsområdets placering. Andelen kadaver av järvens föda är som störst i södra delen av renskötselområdet, cirka 60–80 procent, men här utan stark anknytning till årstiden. I norr är järven en aktiv predator framför allt på sommaren, då andelen kadaver av födan är endast cirka 20–40 procent. På vintern är andelen kadaver över 50 procent.

Antalet renar som järven dödar varierar på motsvarande sätt enligt årstid och område. Vid lämpliga snöförhållanden kan järven döda flera renar på några dagar. Det gäller framför allt honor, som samlar köttlager inför parningssäsongen.

I det skandinaviska renskötselområdet dödade järvar försedda med GPS-sändare i genomsnitt 1–2 renar per månad utan större regionala skillnader. Under sommaren konstaterades järvarna i Finnmark döda fem renar i månaden, ungefär dubbelt så många som järvarna längre söderut i Sarekområdet. Sommartid är predationen koncentrerad till kalvar.

Det finns inget forskningsmaterial om sommarfödan för de järvar som lever i Finland, men sammansättningen av vinterfödan har utretts genom analyser av avföring som samlats in från järvlyor och från järvar som rör sig ensamma. För järvhonor i Kajanaland och Övre Karelen var älgkadaver den viktigaste energikällan under parningssäsongen. Älgens betydelse härleddes från lyornas placering inom vargrevir. Man känner till att järven också utnyttjar älgrester som jägare lämnat kvar i terrängen. Honor och hanar som rör sig ensamma har visat sig vara kapabla att fälla skogsharar. När snötäcket är mycket starkt kan järven fälla till och med en älg, men det handlar om undantagsfall.

Analyser av avföringsprover som samlats in i järvlyor i Enare visade att ren var den viktigaste födan. I näringsanalyserna var det inte möjligt att utreda den relativa andelen ren som en hona dödat själv och som hon hittat död. I Enare och i östra Finland söder om renskötselområdet var andelen skogshare och hönsfågel av födan i samma storleksklass, men andelarna var endast en bråkdel av andelen klövdjur.

I områden med lodjursförekomst är det svårt att utreda antalet renar som dödats av järv utan individuell uppföljning som baserar sig på användning av sändare. Järven klarar oftast av att fördriva ett lodjur från en ren som lodjuret dödat. I vissa områden sker sådana övertaganden av byten så ofta att järven påverkar den takt med vilken lodjur dödar renar.

När man funderar på järvens roll och fördelarna med dess existens skulle det vara intressant att veta till exempel i hur stor utsträckning den dödar mårdhundar. Det har på vissa håll bedömts att mårdhundarna minskat i antal som en uppenbar följd av att förekomsten av järv har ökat.

Järvens utbredning till södra Finland stimuleras av den rikliga förekomsten av små hjortdjur och till exempel fälthare, även om det varmare klimatet torde medföra utmaningar för artens energihushållning.

Järven har många lyor

I Sveriges fjällområde gräver en järvhona i genomsnitt fem snögrottor för sina ungar under vårvintern. Som mest kan antalet lyor vara upp till åtta. När honan är klar med en ny utgrävd lya flyttar hon sina ungar dit tills det är dags för nästa flytt. Orsaken till denna strategi har bedömts vara honornas försök att minska den risk som främmande järvhanar och människan utgör för ungarna. När det finns flera lyor är det svårare att hitta ungarna.

I fjällområdet gräver järvhonan sin lya i en snödriva, men i de södra delarna av utbredningsområdet föder honan vanligen sina ungar i skydd av ett flyttblock eller roten av ett träd. Man har till och med hittat en lya i en trave massaved.

Sina första levnadsveckor tillbringar ungarna till största delen i sin födelselya, men när parningssäsongen framskrider flyttar järvhonan sina ungar till en ny plats i allt snabbare takt. För Sveriges system med rovdjursersättning som baserar sig på lyor med kullar utgör detta en utmaning, eftersom ersättningen till renskötare till största delen baserar sig på dokumenterat antal föryngringar. För att fastställa antalet separata kullar krävs en mycket omfattande inventering i terrängen. Ungarna lämnar boet i maj och i början av juni slutar honan dia ungarna.

Bästa reproduktionsresultatet hos 3–7 år gamla honor

Järvens ungproduktion påverkas förutom av tillgången på föda även av honans ålder. I Sveriges fjällområde föder honan vanligen sina första ungar vid tre års ålder. Järvens ungproduktion är väsentligt mindre än hos hunddjur. Honan föder vanligen endast 2–3 ungar och lyckas inte i fjällmiljö föda upp en kull varje år. När honan föder upp ungarna i en utmanande näringssituation missar hon ofta fortplantningen följande år.

Vid 3–7 års ålder rör sig en järvhona med 50–70 procents sannolikhet med en kull. Därefter minskar sannolikheten gradvis och hos en över tio år gammal hona är den under 20 procent.

Efter att ha erövrat sitt fortplantningsrevir blir järvhonan hemortstrogen. I Skandinavien fortplantar sig 80–90 procent av honorna i samma revir på varandra följande år.

Vi borde lära oss mer om järven

Ett individanknutet forskningsprojekt om järvens levnadssätt bör startas också i Finland. Förekomsten av järv blir allt rikligare, men vi vet inte mycket om dess levnadssätt, i synnerhet inte i området söder om renskötselområdet. När det gäller de norra delarna av renskötselområdet förbättras kunnandet tack vare forskning om fjälljärvarna i Sverige och Norge.

---

Författaren är gästande sakkunnig vid Naturresursinstitutet. Vid behov fås av honom en förteckning över de artiklar som låg till grund för artikeln (EXT.ilpo.kojola@luke.fi)