Hjortdjursskadorna lades under lupp

-När jag körde med riksväg 10 till Koski såg jag utfodringsplatser rätt nära vägen. Det hade inträffat flera viltolyckor med hjortdjur på de här platserna och det började bekymra mig. Jag tog upp frågan med Osmo Purhonen, verksamhetsledaren på vår jaktvårdsförening, och vi skred omedelbart från ord till handling, berättar Mauri Rauhala, ordförande på Marttilanejdens jaktvårdsförening.

Jv-föreningens styrelse beslöt att kartlägga viltutfodringarna, vaktjaktskojorna och viltåkrarna i vårt område. Vi tittade också på platserna för viltolyckor, övriga platser där det har inträffat skador och på odlingar som lockar viltet. Vi tillsatte en arbetsgrupp för utredningen med medlemmar från samtliga fyra jaktföreningar i vårt område.

– Till en början var folk skeptiska och ovilliga att berätta om sitt utfodrande. De undrade vad infon skulle användas till. Men efter hand som arbetet framskred skingrades misstron och folk insåg att nyttan med utredningen var avsevärd, berättar verksamhetsledare Osmo Purhonen.

Åkrar lockar viltet att korsa vägar

Vägen från Åbo till Tavastehus är livlig och går rakt genom jv-föreningens åkerdominerade område. Det inträffar rätt mycket viltolyckor med hjortdjur, under fjolåret cirka 180. Innevarande år har hittills sett ljusare ut eftersom det har inträffat cirka 40 procent färre olyckor med vitsvanshjort än under samma tid i fjol. Förändringen beror dels på den upptrappade jakten och dels på den snörika vintern.

I Marttila har andelen åkrar med växttäcke på vintern ökat betydligt under de senaste åren efter hand som det har blivit vanligare med höstsådd och fleråriga växter. I regel har plöjningen gjorts först på våren. De mest lockande åkrarna finns ofta vid livligt trafikerade vägar och lockar djuren närmare vägarna.

Man har försökt åtgärda problemet genom att rikta intensifierad jakt mot markerna kring sådana åkrar. På hösten för jägarna flyttbara vaktjaktskojor till ställen dit hjortarna gärna söker sig för att beta.

Föreningarna drar åt samma håll

I Marttilatrakten sköter några föreningar sina utfodringar gemensamt medan de i de andra föreningarna sköts individuellt av medlemmarna. Praxis för jaktlicenserna för hjort varierar en hel del; i några föreningar är jakten väldigt fri medan andra delar ut licenserna till medlemmarna. En hel del hjortar fälls av gästjägare och för intäkterna utvecklar föreningarna bland annat sina slaktskjul och jaktstugor. Föreningarna upplever dock att stora gästjakter är betungande att organisera på talko. Men å andra sidan hämtar gästgrupperna pengar till landsbygden när de betalar för boendet och maten.

Kartläggningen av utfodringsplatserna inom hela jvf-området innebär en avsevärd nytta för jaktföreningarna. Den har bland annat uppdagat situationer där två grannföreningar har utfodringsplatser väldigt nära varandra vid gränsen mellan dem, eller till och med inom grannens skjutsektor! När samtliga utfodringsplatser, viltåkrar och vaktjaktskojor finns på kartan går det att planera jakten effektivare och säkrare.

– Här har samtliga jaktföreningar i området dragit åt samma håll för att nå ett gemensamt mål. Även samarbetet inom jv-föreningen har ökat. Hjortarna förenar snarare än splittrar, vilket somliga kanske föreställer sig ibland, berömmer verksamhetsledare Purhonen.

Utfodringsplatserna inte boven bakom viltolyckorna

Utredningen visade att utfodringsplatserna inte är den främsta orsaken till viltolyckorna. Vägarna som djuren följer och ställena där de betar samt populationens storlek är de främsta faktorerna som styr hjortarnas vandringar. Men hjortarna rör sig självfallet också mellan betena, vilket gör betenas placering i förhållande till varandra viktig.

– Innan man placerar utfodringarna borde man därför först utreda var hjortarna brukar hålla till, betonar Purhonen.

– Vi har märkt att hindarna stannar nära utfodringsplatserna med sina kalvar under brunsten på hösten medan bockarna följer hindarna. Utan utfodring skulle hindarna röra sig över ett klart större område, och därmed även bockarna. Det här skulle sannolikt sätta sina spår också i olycksstatistiken, tillägger Rauhala.

I den här trakten är det vanligt att åkrar som hjortdjuren upplever som lockande ligger nära någon väg. Det här är av allt att döma en betydelsefullare faktor än utfodringarna för viltolyckorna med hjortdjur.

– Det här är självfallet svårt att påverka eftersom det handlar om jordbrukarnas levebröd och stödvillkor som ska uppfyllas. Vi har funderat på om det skulle gå att minska på kravet på växttäcke vintertid i stödvillkoren på kritiska platser, berättar Ruhala.

Vid utredningen gjordes en åtgärdslista och en karta över utfodringsplatserna inom hela jv-föreningen. Listan ger jaktföreningarna rekommendationer och anvisningar, men i sista hand faller förverkligandet på jägarna och jaktföreningarna. Samarbetet mellan jaktvårdsföreningen och jaktföreningarna är gott, så en stor del av de föreslagna åtgärderna kommer sannolikt att verkställas. En del av förslagen riktar sig till andra aktörer.

– Hädanefter ska vi också utöka dialogen med markägarna och de övriga intressegrupperna. Ett gott förhållande till markägarna är avgörande för jakten, sammanfattar Rauhala och Purhonen.