Utfodring med säd förvandlar andjakten till shooting
Jaktens sociala och kulturella hållbarhet får allt mera uppmärksamhet i samhället. Det är utmärkt att jakten, viltet och naturen intresserar fler än jägarna. Ett av målen i regeringsprogrammet är ju att låta naturens håvor skapa tillväxt och välmående. Därför ska också jakten utvecklas som en naturhobby.
Det har blivit vanligt att utfodra med säd vid sjöfågeljakt, vilket ökar utsikterna till att fälla enormt mycket fågel. Den här utvecklingen har gynnat den kommersiella jakten. Det har anlagts ett stort antal utfodringsplatser och i värsta fall har verksamheten fått drag av kapprustning när folk tippar tusentals kilo säd i sjön.
Detta samtidigt som samtliga sjöfågelstammar har vänt nedåt. Vid utfodringarna skjuts också hotade arter som bläsand och stjärtand.
För jaktkulturen och den sociala hållbarheten är detta en utveckling på både gott och ont. Den storskaliga utfodringen lockar änder från ett stort område, vilket leder till en ännu ojämnare fördelning av jaktmöjligheterna.
Dessutom kan utfodrandet försvaga jägarnas jaktliga kunnande eftersom jakten inte kräver förmåga att hitta viltet. De som inte deltar i utfodrandet – ofta ungdomar – blir utestängda. Vilket vid närmare eftertanke kan vara lika så bra.
När vadarbyxorna byts till crocs och hjullastare förvandlas andjakten till shooting. Även om utvecklingen rullar på så är den inte alltid hållbar. Om vi inte styr den så kan den slå in på villovägar.
