Hellre jaga tillsammans än ensam

Ungdomsredaktionen

Reetta Hokkanen

Publicerad11.3.2021

Första gången på jakt var jag inte ens två år fyllda. Jag lärde mig jaga i min pappas fotspår och skaffade jaktkortet som tioåring. Som så många andra jägare började jag i sällskap med vuxna.

Jag skaffade mopedkortet som femtonåring och när höstens fågeljakt började trampade jag i gång mitt vådliga fordon. Med den puttrade jag till jaktmarken, för första gången på egen hand. Även om det inte blev något byte på den resan så fick jag uppleva känslan av frihet och ansvar. Jakten tillsammans med vuxna hade förberett mig för det, att ta ansvar för det jag gör.

Skotern transporterar mig till fågeljakten och ibland till bäverpasset, men om det blir större vilt eller längre resor så behövs det nästan alltid bil. Därför har familjens stöd en enorm betydelse för jaktintresset.

Jag fyller snart 17, men först under de senaste åren har jag lärt känna andra jagande ungdomar. Mitt jagande hänger fortfarande på att föräldrarna eller släktingar skjutsar. Vilket är en bidragande orsak till att jag sällan kan jaga med jämnåriga. Körkortet kommer förhoppningsvis att ändra på den saken.

Det är tråkigt att inte jaktintresserade barn och unga kan träffa varandra oftare i hobbyns tecken. Att kamraterna hör till olika jaktföreningar och avstånden mellan dem har åtminstone för min del gjort det svårare att jaga med dem. Lyckligtvis fungerar fågeljakten lite bättre än älgjakten.

Att ungdomar får uppleva gemenskapen och att de lyckas utgör, tycker jag, jaktens framtid. Därför är det oerhört viktigt att jaktintresserade ungdomar får träffa varandra. Hjälpen som de vuxna erbjuder är oersättlig. En jakt som görs tillsammans är alltid värdefullare än samma jakt på egen hand.


Skribenten är gymnasieelev och jagar ivrigt med hund. Hon bor i Suomussalmi.
”Med hund jagar jag det mesta från älg till rovdjur i gryt.”