Gässen på tapeten

Arbetet med förvaltningsplanen för sädgåsen som inleddes 2015 har haft en positiv inverkan på stammens utveckling. Gåskullar har börjat förekomma i trakter där det inte på långa tider har förekommit bekräftade häckningar.

Utifrån Finlands viltcentrals beredning har ministeriet nu skickat ett förordningsutkast på remiss  där jakt på taigasädgås skulle tillåtas i mycket begränsad omfattning i häckningsområdena i norra Finland. Jakten på sädgås hör till vår traditionella jaktkultur och av allt att döma kommer vi att få prova på sädgåsjakt under en veckolång period i slutet av augusti. Ett vilt som har fällts på det här viset är säkerligen en upplevelse också för krävande jägare eftersom kvaliteten klart överglänser kvantiteten.

För grågåsen har det föreslagits en dagskvot på två gäss per jägare vid kusten. Utifrån de senaste årens erfarenheter är det uppenbart befogat med en dagskvot. I inlandet ska grågåsen fortsättningsvis vara fredad.

De mest braskande tidningsrubrikerna hänger ihop med den vitkindade gåsen. Ersättningarna för skadorna som arten ställer till med var redan i fjol uppe i nästan samma storleksklass som ersättningarna för älgskador. Medborgarinitiativet för att tillåta jakt på vitkindad gås samlade på kort tid in drygt 50 000 underskrifter och går alltså vidare till behandling i riksdagen.

Men det räcker knappast till att omklassificera den vitkindade gåsen till ett vilt utan att på direktivnivå överföra arten till bilaga II. Miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet har tillsatt en arbetsgrupp som ska grunna på lösningar på problemet. Vi behöver politiska beslut i skyndsam ordning för att styra upp situationen och ett tydligt tryck gentemot EU för en ändring i direktivet. Den nuvarande situationen är direkt absurd eftersom gäss som har beviljats dispens av NTM-centralen måste grävas ner eller brännas. Man kan alltså fråga sig om vi ska skratta eller gråta?