Visslingen som beseglade orrtuppens öde
Luka Asikkala är femton år och bor i Mellersta Finland. Han skrev jägarexamen i somras, precis innan jaktsäsongen började. På hösten fick han chansen att fälla sin första orre.
Det var oktober och svalt väder i Toivakka i Mellersta Finland när Luka och hans styvfar började ströva i statens jaktmarker. De hade skaffat veckoslutstillstånd för skogshöns och beslöt att ta en närmare titt på terrängen redan på fredagskvällen.
Vi hittade en bra plats där vi tänkte att orrarna kanske dyker upp för att värma sig i kvällssolen. Så vi ställde oss och väntade, en liten bit ifrån varandra. Vi avtalade att om vi hör en vissling så vet vi att det finns en orre nära, berättar Luka.
Solen började dala och en vissling skar genom höstluften: två orrtuppar slog en liten bit ifrån; den ena i en gran och den andra i en björk.
Jag gjorde mig genast klar och lyfte mitt Leijona hagelgevär och beslöt att sikta på orren i björken.
Fågeln ”föll som en vante”.
Jag blev alldeles till mig och störtade genast fram till fågeln för att kolla om träffen var bra. Visst var den det, men jag var så uppspelt att jag inte hörde den andra visslingen. Den bortskrämda andra orrtuppen hade kommit tillbaka för att kolla vad det blev av kamraten.
Hade jag uppfattat det så hade jag kunnat skjuta också den.
Stämningen är jaktens salt
Luka tog ur bytet med hjälp av sin styvfar och en bra kniv.
Stjärten var trasig, vilket var lite förargligt. Men vingarna var hela och ligger sedan dess på hyllan i mitt rum som en prydnad.
Innan de åkte hem åt Luka korv med sin styvfar. Han tog ett foto av sitt gevär i solnedgångens ljus med den dimmiga skogen som bakgrund.
Det bästa med jakten är stämningen och att man kopplar av, tycker jag. Och korven, säger Luka.
Orrsteken hamnade så småningom på middagsbordet för att fira självständighetsdagen.
Det var verkligen fint. Orren är ett så finländskt skogshöns. Jag gillar jakten på skogshöns mest eftersom man får ströva i skogen.
