Kombinationen mårdhund och mård är designerns favorit.

Viltskinn värmer och tjusar

Att ta vara på det fällda viltet så omsorgsfullt som möjligt är att hedra djuret och utgör en viktig del av en jägares livsstil.

text och bilder Olli Kangas

Publicerad18.1.2021

Pälsar som har vuxit ute i naturen accepteras också av många som inte skulle klä sig i farmpäls om de så fick den gratis. Kläddesigner Marita Huurinainen har skapat sin Wild-kollektion just för den här kundgruppen.

– Kunder önskar ofta att det naturliga ska synas i plagget. Man vill kommunicera det naturliga utåt, berättar Huurinainen.

Hon har jaktkort själv och har alltid betraktat jakten som en naturlig livsstil för finländare.

– Att ta vara på skinnet som kläder är absolut att respektera det fällda viltet, fortsätter hon.

Butikspriset på viltskinn är – en smula överraskande – lägre än på farmskinn. Huurinainen visar en rätt lång och djärvt flerfärgad kreation som blir din för cirka 5000 euro. Motsvarande plagg av mård och mårdhund gjord av farmdjur skulle vara klart dyrare, berättar Huurinainen.

– Rätteligen borde det ju förhålla sig tvärtom, ler hon.

Huurinainen berättar att efterfrågan sakta men säkert stiger. Även beställningsarbeten efterfrågas allt emellanåt.

– Jag har gjort beställningsarbeten för jägare av vilt som de själva har fällt, som jag skräddarsyr efter beställarens önskemål, bekräftar hon.

Men ett skinn är inte alltid ett värmande element. Bland Maritas skapelser finns en klänning med vildmink på insidan.

– Meningen med skinnet är att få kvinnan att känna sig som en prinsessa; det värmer snarare psykiskt än fysiskt, förklarar kreatören.

Alla pälsdjur får i Maritas händer en fantastisk form och ofta även färg. Mårdpälsen är hennes favorit för att den är så mjuk och vacker.

Den här kreationen är skapad av bäverskinn.

Ute i världen är viltskinn som begrepp ändå inte så känt som designern önskar. För en grupp japaner måste hon förklara vad som avses med vilt.

– Det tog en stund för dem att förstå begreppet vildlevande djur. Alltså djur som lever i skogen och inte på farmer, berättar designern.

Skinnet förvandlas till ett plagg ungefär ett år efter att Huurinainen har tagit emot det i torkad form. Det sista momentet, det vill säga sömnaden, tar två-tre dagar per plagg beroende på modellen. Vilket förklarar varför priset blir högt på detta handarbete

Naturpälsföreningen håller coronapaus

Naturpälsföreningen grundades för att förmedla information och handledning om hur skinnen av pälsdjur ska behandlas och säljas. I detta nu vilar föreningen eftersom det på grund av pandemin inte går att ordna kurser. Några medlemsavgifter har inte heller uppburits under året.

Det bekymrar föreningen att det finns för få företag i skinnbranschen. Det skulle säkert finnas en större efterfrågan på skinn om tillgången var större.

– Det vore önskvärt med fler företagare eftersom det verkar finnas ett behov, framhåller ordförande Kaarlo Nygren.

Det förargar honom att en stor mängd päls av små rovdjur blir åtelmaterial, även när skinnet är i så gott skick att det borde tas till vara. Till det viktigaste i föreningens verksamhet hör mycket riktigt att informera om vilken tid på året vilket pälsdjur kan jagas så att skinnet inte tappar hår.

– Det varierar en smula från art till art när säsongen börjar och slutar, upplyser Nygren.

Marita Huurinainen tycker att viltskinn ett fantastiskt och etiskt material.

Dessutom finns det geografiska skillnader och årliga skillnader som påverkar början och slutet på säsongen för vinterpäls. Föreningen samlar in information om detta från olika håll i landet. Naturpälsföreningen önskar också att pälsen på trafikdödade djur skulle tas till vara. Men lönsamheten skulle bli problematisk.

– Man får några tior för skinnen, mellan tjugo och fyrtio euro, berättar Nygren.

Yrkesgruppen pälsjägare, som var vanlig förr i världen, får vi alltså inte återse här i landet, inte utan ett starkt subventionssystem. Men visst får en flitig jägare bensinen och patronerna betalda.

Föreningen fortsätter med kursverksamheten när pandemiläget lättar. Intresse finns, också bland ungdomar, vilket är särskilt glädjande.

Arbete mer än nog i viltskinnsbranschen

En av de få här i landet som jobbar med viltskinn är Liisa Tirronen-Varis, garvare i tredje generationen. Hon har noterat det växande intresset för viltskinn bland ungdomar.

– På den senaste tiden har jag fått allt fler beställningar från unga jägare, glädjer sig Tirronen-Varis.

Vantar och mössa är en vanlig beställning. Till vantarna behövs det tre rävar och priset stannar under hundringen. Mössan kräver mera jobb och där går priset över hundrafemtio. Tirronen-Varis arbetar ensam i sin atelje Kaltimon Nahka ja Turkis som finns i Eno. Hon tror att det skulle finnas jobb för några garvare till här i landet. Utöver det här företaget bearbetas viltskinn i åtminstone Kemi och Karleby.

Här i landet fälls årligen bortåt 300 000 pälsdjur, men bara en försvinnande liten del av pälsarna tas till vara. En naturnära exportprodukt slösas alltså bort i stor skala.

Den som inte hinner gå på kurs hittar generöst med material för självstudier på nätet, om hur skinnen ska hanteras från skogen till garvaren. Eller ända till färdig produkt.

Pälsjägaren Tiainen

För Tero Tiainen har pälsviltet alltid – ända sedan han var liten grabb – varit det intressantaste. Om han fick ordentligt betalt för pälsarna kunde han vara yrkesjägare. Hans runda med drygt 40 fällor innebär 160 km bilkörning och tar 15 timmar. Inte att undra på att han har gjort en låda för slagjärnen där mössen inte kommer åt mården.

– När mössen inte kommer åt att fördärva pälsarna så behöver jag inte kolla fällorna varje dag. För mig är det viktigt att ta vara på pälsen, understryker Tiainen.

Tero Tiainen har som bäst bortåt 50 (slag)järn i elden.

För honom räcker det inte med att elimineringen av små rovdjur är viltvård. För honom är jakten lyckad först när bytet tas till vara med största omsorg.

– Nån lön blir det inte, men bensinen blir lyckligtvis betald, berättar Tiainen om inkomsterna.

Under en säsong går det åt ungefär ett kilo bete per slagjärn.

– Betesmaterial för mårdfällor kan man samla utmed vägkanter. Trafikdödade djur är gratis och prima vara i fällorna, tipsar Tiainen.

Hans skinnsamling är imponerande. När man stryker med handen över en mjuk och vacker mårdpäls får man lust att försöka själv. Skulle jag kunna jaga ihop till en pälsmössa? Tiainen uppmuntrar mig att försöka.

Mera om samma ämne