Vad talar vi om när vi talar om jakt?

För en samhällsvetenskaplig miljöforskare ter sig jakten som en flerdimensionell etisk, ekologisk, ekonomisk, politisk, historisk och praktisk fråga. För vem är det tillåtet att diskutera jakt och ur vilken vinkel?

I den pågående diskussionen om jakten visar sig samma problem som i den offentliga debatten om flera andra frågor. Debattörerna gräver ner sig och debatten blir svartvit på axeln gott-ont. Vi mot dem. De egna argumenten konstrueras för att platta till en föreställd motpart. Skriver undertecknad, en medelålders högskolegången kvinna och urban grön hattifnatt. Utifrån de här egenskaperna vet man ju vad jag anser om jakt – eller gör man?

I vår komplicerade värld är det mänskligt att längta efter tydliga moraliska regler. Jag skulle så gärna vilja tänka att det är fel att döda och äta djur, och att det därför är fel att jaga. Jag har inte ätit kött på ett tjugotal år, men om det nu ska ätas kött så är vilt ett mera etiskt alternativ än köttet av djur som har tillbringat livet i en köttfabrik. Utifrån min forskning föreställer jag mig att jakten kan vara ett sätt att bevara naturkunskaper och överlevnadsfärdigheter för en osäker framtid. På så vis är vi människor speciella varelser att vi på en och samma gång kan omfatta motstridiga värderingar. Insikt i den här inkonsekvensen kan hjälpa oss till en konstruktiv dialog.

På individnivå är jaktens betydelse mångfacetterad för både människan och djuret. En intressant fråga är hur vårt växande vetenskapliga vetande om djurens medvetna förmåga påverkar jakten. Och å andra sidan: för dem som umgås med djur bekräftar forskningen det som de redan vet – att djuren är intelligenta och kännande varelser. Utöver betydelsen på individnivå utgör jakten dessutom en betydande samhällelig fråga. 

Viltvården och skogsbruket hänger ihop. Skogen växer och de vilda djuren klarar sig utan människan. Praxis inom skogsbruket och rovdjurspolitiken har skapat en situation där ”beståndsvården” betraktas som nödvändig för ekonomin och säkerheten. Jakten påverkar inte bara arternas egen genetiska mångfald utan också mångfalden i den övriga naturen. Jakten på de små rovdjuren betraktas som en jägardygd, som naturskydd. Även där handlar det om att reparera spåren efter mänsklig verksamhet.

Eftersom jag är forskare och utnyttjar mediamaterial har jag läst tidningen Jägaren på nätet. Mitt utomstående öga hittar en hel del av intresse. Att skjuta sjöfåglar, till och med hotade arter, med säd som lockbete är obegripligt. Och vad är det som driver jägare att ”efter lång väntan” äntligen få skjuta tjäder- och orrtuppar? Den beståndsvårdande jakten och troféjakten placerar sig långt från varandra på den etiska axeln. Det var överraskande många röster som deltog i samtalet i tidningen. 

I föregående ”Gästskribenten” föreslog biskop Jari Jolkkonen att vi skulle skriva jaktens etiska principer på jaktkortet. Principerna, både de etiska och de som står i jaktlagen, har förmedlats till jägarna: man ska veta vad man skjuter och inte vålla djuren lidande. Men jaktens etik är en omfattande samhällsfråga och utgör ett rörligt mål som vi fortlöpande måste fokusera på. När jägarna siktar kan de inte undvika de invecklade frågorna om de föränderliga förhållandena för människan, djuren och naturen.