Jakten med ställande hund hör till de effektivaste sätten att eliminera mårdhundar. Ett skickligt ekipage (en jägare med hund) kan under en enda natt fälla flera mårdhundar. Bild: Tommy Arfman

Väck med de främmande rovdjuren!
Del 1

I artikelserien ”Väck med de främmande rovdjuren!” ska vi fördjupa oss i olika sätt att jaga mårdhund och mink.

textKari Karhula
Publicerad20.1.2020

Jakten med ställande hund hör till de effektivaste sätten att jaga mårdhund. Den är också ett utmärkt sätt att förlänga säsongen för jakthundar.

Den första juni 2019 överfördes mårdhunden, minken och några andra arter från kategorin viltarter till kategorin skadliga främmande arter. Syftet med lagändringen är att tillåta nya effektiva sätt att eliminera mink och mårdhund. Numera är det tillåtet att jaga med artificiellt ljus, elektroniska sikten, lövblåsare och apparater som mekaniskt framkallar ljud. Dessutom slopades fredningstiden för de främmande arterna, vilket gör det möjligt för jägarna att jaga året om.

Jakt lönar sig alltid – effektivast på våren

Beträffande jaktformerna är de små främmande rovdjuren en verklig skattkammare eftersom inga andra arter får jagas med en så innehållsrik verktygslåda. Mink får jagas med slagjärn, fällor, hund och lövblåsare. Mårdhund får jagas med fälla, vaktande, ställande hund, i gryt, med apparat som åstadkommer ljud och genom spårning. Vi kan utan överdrift säga att de små främmande rovdjuren utgör ett allvarligt hot mot mångfalden i naturen, men att de samtidigt öppnar fina möjligheter för ivriga jägare.

Det lönar sig absolut att koncentrera jakten på de främmande rovdjuren till ställen där sjöfåglar häckar. I idealfallet finns det inga små rovdjur alls i området under häckningen. Varje eliminerat rovdjur ökar utsikterna till en lyckad häckning, så det lönar sig alltid att jaga.

Våren är den viktigaste tiden på året för jakten på de främmande rovdjuren. Individerna som har överlevt vintern fortplantar sig på våren, vilket betyder att en eliminering minskar stammen effektivt. Men varje rovdjur som fälls under året minskar på predationstrycket, vilket betyder att det är absolut nödvändigt med jakt året om. I synnerhet i landets södra delar är mårdhundstätheterna svindlande. Minkbestånden är stora i synnerhet vid kusten och i skärgården.

Jakten med fällor är ett utmärkt sätt att fånga unga mårdhundar som också passar väldigt bra för jägare utan hund. Bild: Kari Karhula

”Ju mer desto bättre”

Uttrycket ovan gäller inte för jakt, men gör det för elimineringen av skadliga arter. Den som jagar mink och mårdhund påverkar viltstammarna och miljön i positiv riktning. Jakten på skadliga främmande smårovdjur är ett lokalt och konkret naturvårdsarbete.

Undersökningar visar att det går att minska på rovdjuren genom aktiv jakt. De aktiva rovdjursjägarna är lysande stjärnor på naturvårdens himmel som vi alla kan ta modell av. I skärgården har en handfull jägare skapat rovdjursfria områden och på fastlandet rör sig de aktivaste jägarna i flera jaktföreningars marker eftersom de har tömt sin egen förenings marker på smårovdjur. Varje fälld mårdhund är en fara mindre för fågelbona oavsett om det är en ”vanlig” jägare som har fällt den eller en ”rovdjursaktivist”, vilket betyder att allas insats är välkommen. Vad skulle vi inte kunna åstadkomma om varje jägare här i landet skulle åta sig projektet FFV – Fem Främlingar Väck – varje år!

I följande del: Grytjakt.

De skadliga främmande arterna

Minken och mårdhunden klassas i lagstiftningen som skadliga främmande arter. Vad är det som gör de här arterna särskilt skadliga?

Mink (Neovison vison)

Minken kommer ursprungligen från Nordamerika och har importerats till Finland för uppfödning i pälsfarmer. Minkstammen i vårt land har bildats av individer som har rymt från sådana farmer. Arten förekommer talrik vid vattendrag och äter bland annat fisk och sjöfåglars ägg och ungar. Hos oss har det inte tidigare förekommit mårddjur som jagar havsfåglar genom att simma också långa sträckor. Det här betyder att den ursprungliga faunan är fullkomligt försvarslös mot minkens predation eftersom arterna inte har hunnit utveckla metoder för försvar.

Mårdhund (Nyctereutes procyonoides)

Mårdhunden infördes en gång i tiden från Sydostasien till dåvarande Sovjetunionen och spred sig därifrån till Finland. Arten håller helst till i närheten av vattendrag. Om den måste så simmar den och vandrar också långa sträckor för att hitta föda och en partner. Mårdhunden är allätare och äter alltså både äpplen och markhäckande fåglars ägg. En av orsakerna till att mårdhunden är så skadlig är just detta att den är allätare. Stammen förblir tät även om det skulle råda brist på animalisk föda.

Under svaga fågelår är den häckande stammen liten medan mårdhundsbestånden alltid är stora, vilket är en katastrofal kombination.