Utfodrandet har i decennier utgjort en hörnsten i det finländska viltvårdsarbetet. Utan omfattande och långsiktig stödutfodring skulle vi inte ha en hjortstam som mår så bra som den gör idag. Men tiderna har förändrats. Klimatförändringen ångar på och vintrarna blir mildare efter hand som medeltemperaturen fortsätter att stiga. Det är ett faktum att rådjuren och hjortarna gynnas av klimatförändringen.

Från stödutfodring till lockutfodring

Under de senaste åren har vi övergått från stödutfodring till småskalig lockutfodring. När behovet att minska på hjortarna uppstod ville man slopa stödutfodringen eftersom den höll kvar stammen på en hög nivå. Jägarna ville dock ha kvar utfodringen som en lockande faktor för att hålla igång jakten effektivt.

När vintrarna blir mildare minskar behovet av stödutfodring. Vi kan väl säga att det i sydändan av landet inte längre finns någon anledning att stödutfodra hjortarna.

Lockutfodringen kan motiveras med bland annat säkerhets- och stamvårdande skäl. I synnerhet vid bebyggelse går det att med utfodring styra hjortarna till platser där vapen kan användas utan risker. Stödutfodringen gör det också möjligt att följa med stammens struktur och rikta jakten till individer som borde fällas, vilket tjänar stamvården.

Utfodringens fördelar

Jägarna har vant sig vid att fälla hjortar vid utfodringsplatser. Många jägare betraktar det som nödvändigt för viltets bästa att hålla igång en utfodringsplats. För många är det en hederssak att inte bara ta från skogen utan också att ge åt skogen.

Vilket är alldeles sant; om vi vill att viltstammarna ska må bra så ska vi också jobba för dem. Det är ett obestridligt faktum att utfodringen bidrar till att hålla viltstammarna livskraftiga. Ju mer och ju bättre föda vi lägger ut desto bättre mår viltet. Köldperioderna på vintern tär inte lika hårt på djuren om de har generös tillgång till kvalitetsfoder.

Vitsvanshjorten har en inre mekanism som redan på sensommaren eller förhösten sätter igång inlagringen av energireserver i kroppen. Men om det finns gott om föda på vintern så behöver hjorten knappt alls ta från energireserven. Fettlagret ser till att inte ens stränga köldknäppar äventyrar hjortens hälsa. När energinivåerna inte sjunker till ett minimum under vintern går det lättare för hindarna att tanka inför fortplantningssäsongen. Men visst, våren är lång i landsdelen där hjortarna lever, vilket ger dem gott om tid att fylla på energiunderskottet, även utan vinterutfodring.

Utfodringens fördelar och nackdelar

Storskalig stödutfodring manipulerar hjortarnas naturliga vandringsmönster. Hjortarna sprider sig inte lika effektivt som de skulle göra utan utfodring. Med andra ord skapar utfodrandet lokala hjorttätheter.

Nackdelarna med utfodringen har knappt alls undersökts i vårt land. Just nu driver Naturresursinstitutet ett projekt om riskerna med viltutfodring för miljöhälsan i lantbruksmiljö (RiskiRuokinta – Riistaruokinnan aiheuttamat ympäristöterveysriskit maatalouselinympäristöissä). Projektet är det första av betydelse i ämnet. Mera därom på sidan 30.

I större delen av delstaterna i USA är det i lag förbjudet att utfodra vilda djur; straffet blir böter eller till och med fängelse. Hos de amerikanska hjortarna förekommer två dödliga sjukdomar; CWD (Chronic Wasting Disease) och EHD (Epizootic Hemorrhagic Disease). CWD smittar från djur till djur via utsöndringar, till exempel på en utfodringsplats, medan EHD smittar via ett förmedlande djur till följande värddjur, oftast via ett insektbett. EHD sprids alltså inte primärt via utfodringsplatser, utan det är de lokala förtätningarna som utfodringarna orsakar som ökar risken för smitta. CWD leder till en säker död för hjorten medan en EHD-smittad hjort har utsikter att överleva. Så vitt vi vet kan CWD inte överföras från hjortar till betande boskap, i motsats till EHD, som i USA utgör en risk för betande boskap.

Det är bra att vi också här i Finland undersöker de potentiella smittorisker som utfodringen kan skapa. Inte bara för hjortarnas skull utan också för hela den brokiga skaran av andra arter som besöker utfodringarna. Under fjolåret (2023) levde vi finländare i kritiska tider på grund av fågelinfluensan H5N1. För pälsfarmerna var det ett hårt slag medan fjäderfägårdarna verkar ha kommit undan med blotta förskräckelsen. Om fågelinfluensan hade spritt sig i större omfattning skulle det också ha förmörkat himlen för viltutfodringen eftersom väldiga mängder med fåglar av olika arter gärna håller till vid sådana. Om en större epidemi av fågelinfluensa hade brutit ut skulle det med stor sannolikhet ha lett till begränsningar av eller förbud mot viltutfodring.

Nyttan med viltåkrar

Viltåkrarna har under de senaste åren uppenbarat sig i rask takt i landsbygdslandskapet. Tack vare det fördelaktiga stödprogrammet är viltåkrarna ett attraktivt alternativ för jordbrukarna. Om man sår viltåkern med en ettårig blandning, exempelvis kålväxter, så slipper man skyldigheten att skörda. Viltåkrarna ökar mångfalden hos både viltet och lantbrukslandskapet. De erbjuder de vilda djuren mat året om, gömslen och en plats för fortplantningen.

Viltåkrarna är minst lika lockande för hjortarna som utfodringsplatserna. De erbjuder naturenligare och mångsidigare mat än den traditionella utfodringen som kan bestå av enbart spannmål eller annat förädlat foder.

En viltåker bjuder på hälsosam och mångsidig kost för djuren och kräver inte heller fortlöpande underhåll under jaktsäsongen, vilket ju utfodringsplatserna kräver under säsongen.

Viltåkrarna sprider ut djuren över ett större område, vilket minskar kontakterna mellan dem och riskerna för att sjukdomar ska sprida sig.

Eftersom viltåkrarna bjuder på föda på ett sätt som följer den naturliga mekanismen för matförsörjningen så tvingar det hjortarna att sätta sig i rörelse klart tidigare, medan det ännu är ljust. Hjorten är ingen frossare utan äter precis den mängd foder som den behöver.

Med en förenkling kan vi tänka oss att hjortens dagliga behov av föda skulle vara ett ämbar med havre. Det är ju klart, att om hjorten kan äta det här havreämbaret direkt ur fodertråget så går det mycket snabbare än om den måste skrapa ihop samma mängd energi på en viltåker. Hjortarna måste alltså ge sig iväg mycket tidigare för att äta än om de anlitar en utfodringsplats. Fenomenet visar sig också på platser där det inte finns viltåkrar eller utfodring. Hjortarna är där mycket mera dagaktiva och fenomenet ökar när vädret blir svalare och energibehovet ökar.

Viltåkerns fördelar och nackdelar

Viltåkrarna har inga egentliga nackdelar, men de innebär några besvärligheter i jämförelse med utfodringsplatserna. Det är ofta dyrare att anlägga en viltåker, i synnerhet om man blir tvungen att göra det på egen bekostnad. Anläggandet av en viltåker kräver dessutom mera tid och arbete än en utfodringsplats.

Planeringen, markberedningen, sådden och skötseln kräver jordbrukskunskaper, fortlöpande uppmärksamhet och omsorg medan grödorna växer. Allt detta går förstås mycket enklare och kostnadseffektivare om det kan göras tillsammans med en jordbrukare och om viltåkern uppfyller villkoren för stöd.

Nyttan med en viltåker visar sig kanske inte heller genast eftersom det kan ta längre tid för växtligheten att utvecklas och locka till sig hjortar, jämfört med den omedelbara lockande effekten hos en utfodringsplats.

Viltåkrarna är dessutom känsligare för vädret. Torka eller ihållande regn kan försvaga tillväxten. Det här innebär att viltåkrarna är riskablare projekt och mindre förutsägbara än utfodringsplatser, som ju kan fyllas på oavsett vädret.

De jaktliga skillnaderna

Som sagt; viltåkrarna stöder hjortarnas naturliga födosöksbeteende och tvingar dem därför att vara mera dagaktiva. På en utfodringsplats är födan lättillgänglig, vilket fördröjer tidtabellen för ätandet. Om jägare dessutom fortlöpande vaktar vid utfodringen så kommer hjortarna i ännu högre grad att förlägga ätandet till mörkertid.

På en viltåker finns det också ett jakttryck, men det är inte koncentrerat till några få kvadratmeter, och lämnar inte några värre upplevelseminnen hos hjortarna. Finns det ingen snabbmatsrestaurang blir hjortarna tvunga att söka sin föda även om det är förknippat med ett dödshot.

Den största skillnaden, jaktligt sett, är den, att hjorten på en viltåker inte står stilla på samma plats som den gör på en utfodringsplats. Det här kräver mera av jägarens skjutskicklighet och bedömningsförmåga, men det fällande skottet kan oftare avlossas i bättre ljus än vid en utfodring, så träffsäkerheten blir inte lidande. Oavsett skillnaderna så står det fortsättningvis jägaren fritt att jaga på önskat sätt, ute i naturen eller vaktande i en uppvärmd koja.

Vilketdera är bättre?

I åratal har det tjatats som ett mantra att ”utfodringen är ett måste för att jakten ska bli effektiv”, men detta håller absolut inte streck. Utfodrandet utgör inget krav för effektiv hjortjakt utan är snarare en förenklande genväg som garanterat fungerar, åtminstone på kort sikt.

Jaktligt sett försvarar både utfodringen och viltåkern sin plats, men för hållbarheten på lång sikt utgör viltåkern ändå det starkare alternativet. Utfodringarna utgör på kort sikt ett effektivt sätt att locka hjortarna och följa med dem, men samtidigt kan de skapa bekymmer för hälsan och balansen i ekosystemet.

Viltåkrarna ger hjortarna en mångsidigare och naturenligare miljö och tillgång till föda, vilket gör dem till ett hållbarare alternativ för skötseln av ett jaktområde. Även om anläggandet av viltåkrar kräver arbete och resurser så avkastar de på lång sikt en betydande nytta för både hjortarnas och det övriga viltets hälsa och för mångfalden i naturen.

Viltåkrarna utesluter ändå inte utfodringsplatserna. Metoderna kan komplettera varandra när de används ändamålsenligt. Det är viktigt att jägarna bedömer behovet i sina jaktmarker och fattar sina beslut utifrån vad som bäst stöder viltstammarnas välmående och jaktens hållbarhet.