Det är tungt att ta sig upp på fjället, men det fantastiska landskapet ger lön för mödan. Högre upp söker hundarna bättre.

Snöig tur efter ripa

Tero Soronen gjorde en jaktpositiv livsförändring och flyttade till Enare för att studera till medianom vid Sameområdets utbildningscentral.

Text Olli Kangas Bilder Seppo Ahava

Publicerad11.3.2021

I Lappland finns det gott om jaktmarker för en jägare att trivas. Soronen, som föder upp gordonsettrar, trivs givetvis också på sin ursprungliga hemkommuns marker i Pudasjärvi. Där finns det också bland annat ripor, men vårriporna, de finns bara i norr. Soronen nämner även några andra saker som är bättre i norr jämfört med skogarna i söder.

– Här har vi en lång jaktsäsong och inga älgflugor eller ormar, rabblar Tero upp.

Som extra bonus får man njuta av vackra landskap och rena vatten.

Snön var så djup och mjuk att hundarna helst följde snöskoterspåret i skogen. Det var också lättare att skida i det.

Hedarnas hund

Gordonsettern avlades ursprungligen för de brittiska hedarna, vilket gör att den passar dessa landskap bra, konstaterar Soronen. Hans ripjaktlycka har varit varierande i år. I januari var vädret gynnsamt, skaren bar och det var enkelt att ge sig ut på långa skogsturer. Kylan kunde förstås ofta sjunka till ett tjugotal minusgrader.

Fram till början av februari hade det kommit så pass mycket snö att det blev riktigt svårjobbat för både människor och hundar.

– Det här vädret är det allra besvärligaste med tanke på jakt med stående fågelhundar, suckar Soronen.

När hunden inte kan söka inom normal räckvidd blir det naturligtvis svårt för den att få vittring.

– Men jaga, det måste man ju få göra oavsett väder, erkänner han också.

– Hunden ska hålla kontakt med jägaren hela tiden. Jag vill inte använda hundpejl utan jag lär hundarna att hålla kontakt även om de skulle befinna sig längre bort, berättar Soronen.

– Det går inte att lära hundar att stå, men andra nödvändiga saker absolut, såsom avancering och resning på kommando och att hunden efter skottet stannar kvar. Och att hunden kommunicerar under söket. Hunden ska jaga tillsammans med människan, inte för sig själv.

– Dessa gordonsettrar är inte naturligt så duktiga på att apportera, det måste man lära dem från att de är valpar, medger Soronen.

Det viktigaste med fjälljakt för Soronen är att han kan glömma bort alla bekymmer. När man fokuserar på att observera naturen och följer hundarnas arbete kommer pandemin och andra bekymmer i skymundan.

– Denna gång blev det nog mest bara motion, men på kvällen efter bastun kändes det i alla fall skönt i kroppen.

Snön jäklades med Navajo som måste stanna för att hämta andan. Det var helt klart irriterande.

Gränsen för minusgrader

Första dagen gick turen efter ripor till Peitsikkos område. Andra dagen beundrades Otsamo fjällets svindlande vyer. Från Otsamo kan man vid bra väder se ända till de höga topparna på norska sidan. Petsikko i sin tur är belägen på flacka fjällmarker vid gränsen till Enare. Turen som skulle ta fyra dagar blev till slut bara två dagar lång, eftersom kylan sjönk till drygt 20 minusgrader under två dagar, vilket är gränsen för minusgrader för hundarna.

Sällskapet startade vid nio tiden på morgonen. Det blev nästan tio kilometer skidåkning i en halvmeter djup pudersnö under den första dagen. Snön gjorde det hela till ett riktigt idrottspass, men det gick ändå. Det var lite för tufft för hundarna och försvårade så klart söket.

Gordonsettern Netta sökte fint, stod och apporterade bytet
i den djupa snön.

Sök i snön

Det blev ändå några jaktsituationer och sammanlagt fem stående. Det första skedde nästan genast efter skidturen hade påbörjat. Det var ett fint stående men snart skulle det visa sig att en snöskoteråkare troligen hade skrämt bort fåglarna från platsen redan innan hunden fick vittring.

– Ja, det finns ont om ripor, och jag har hört att en del ripor har även haft maskar, om det kunde bidragit till det minskade beståndet, konstaterar Soronen sorgset.

Det låga antalet fåglar och den stora mängden snö tillsammans gör det riktigt svårt att hitta fåglar. Men det är väl inte heller meningen att det ska vara enkelt, menar herrarna. Som tur är blir det betydligt lättare att färdas på skidor efter att trädgränsen har passerats.

Soronen turas om med sina tre gordonsettrar. Två av dem får som regel vila och en arbetar.

Luna åtta år visar visserligen ibland hur jakten ska gå till, medan ett år gamla Navajo följer efter och noggrant memoriserar moderns fasoner. Den tredje hunden, Netta, är 5 år gammal.

Tero Soronens kompis Kari Halonen har i sin tur en rödvit irländsk setter, Freija. Den fick flera vittringar på ripa och tog fina stånd. Den hittade också en alldeles färsk tjädergrop vars boende nyss hade lämnat den.

Hundarna försökte med bravur söka i den djupa snön men de kan bara söka stort på kalfjället där snö-ytan är hårdare. Fåglarna däremot tycks trivas bättre i skydd av träd där snön är mjuk.

Luna står. Netta och Navajo väntar snällt bakom husse.

Två skott

Det första skottet sköts under turen i Petsikko. Soronens hund tog ett fint stånd under förmiddagen. Soronen närmade sig på skidor och manade hunden att resa fågeln.  En ripa flög upp men så pass snett och snabbt att skottet for förbi bakifrån.

Den andra gången blev mer lyckad.  Situationen uppstod på väg tillbaka från Otsamo-fjället runt kl. 14, dvs. mot slutet av dagen.  Hunden fattade plötsligt stånd vid trädgränsen. Soronen närmade sig ett tjugotal meter tills han gav hunden kommando att avancera. Denna gång var siktet noggrannare och ripan hamnade i ryggsäcken. Viktigare än själva träffen för Soronen var att hunden skötte sig perfekt från stånd till apport.

Därefter var det dags att återvända. I detta väder är det nödvändigt att hitta samma spår som upp till fjället. Kari Halonen har som princip att memorisera olika punkter i terrängen med hjälp av vilka färdvägen kan hittas.  Det gäller att upprätthålla sina orienteringskunskaper.

– GPS:n följer visst med i ryggsäcken, men principen är att den bara används i nödläge, konstaterar Kari.

Vid hemfärden sjunker minusgraderna igen. Den kalla och tunga skidturen känns i benen, och en av skidarna klär allas tankar i ord.

– Det här är trots allt bättre än att sitta hemma.

Mera om samma ämne

Jakten under sju decennier

Nöjena på 60-talet: Boboll och jakt

18.3.2021
Varför jagar jag främmande rovdjur?

För alla fåglar

17.3.2021
Tillsammans med hunden

De stötande hundarna visar framtassarna!

16.3.2021