Rådjursjakt i Lappland

De tätaste rådjursstammarna finns i landets södra delar, men arten förekommer ända upp i nordligaste Lappland. Hur är det då att jaga rådjur i Lappland? Vi tog reda på vad några rådjursjägare i Pello och Sodankylä hade för tankar och tips.

Text Ville Viitanen Bilder Getty Images, Ville Viitanen, Jari Moberg och Hanna Forss

Publicerad8.3.2022
Kangas berättar att bågjakten är utmanande men givande.

Bågjägaren Tapani Kangas i Pello

I början av juni står gräset redan högt i Lampsijärvi i Pello. Vårjakten på råbock pågår som bäst, men Kangas nöjer sig med att observera.

– På våren är bockarna enligt min mening magra efter den långa vintern. Dessutom är det noga med jakten här eftersom stammen är gles. På våren ska man inte fälla den enda dominerande bocken i trakten, förklarar Kangas. Men han godkänner förstås vårjakten och hjälpte föregående dag en ung jägare flå en bock som denne hade skjutit.

Kangas har fällt fem rådjur med jaktbåge och den första blev det bästa minnet.

– Jag vaktade på rådjur vid en åkerkant, men rådjuren var för långt borta för ett skott med bågen. Det var förargligt, men så klev en tamren förbi mig och ut på åkern. Rådjur bryr sig inte om renar så jag tog vara på tillfället och följde hukad efter renen som på knäppande ben styrde stegen mot rådjuren. Jag tog mig nära och sköt ett av rådjuren, dold av renen. Och den här historien är alldeles sann! skrattar Kangas.

Kangas har modifierat sina glasögon för att siktandet med jaktbågen ska gå bättre.

Älgdrömmar

Kangas är också känd som den som grundade föreningen Länsirajan Jousiampujat rf. Han konstaterar att bågjakten kräver förberedelser och övning. Oförberedd ska man inte ge sig ut på jakt. Enligt Kangas är bågjakten på rådjur utmanande men givande.

– När du fäller ett rådjur med båge känns det lika fint som att med gevär skjuta en älgtjur med tjugo taggar, småler Kangas.

Kangas drömmer om dagen då man får jaga älg med jaktbåge.

– Förändringen skulle säkert hämta nya jägare, menar han och förargar sig över att frågan inte har framskridit.

Kangas utbrister med glimten i ögat att han skulle sluta jaga bara han fick fälla en älg med båge för sin egen ställande hund.

 


Rådjursjakten är helt klart värd att prova på anser Forss.

Hanna Forss i Pello jagar med drivande hund

Det är oktober och tillåtet att jaga rådjur med hund. Forss är medlem i jaktföreningen Pellon Erä och berättar om sina jakthundar, bland dem en strävhårig tax.

– Med tanke på storleken är taxen en mångsidig ras. Den kan användas vid nästan samtliga former av jakt, berättar Forss.

För taxen hon hade tidigare fällde hon flera rådjur i de lappländska markerna.

– Rådjursjakten är avslappnad och lockar jägare i alla åldrar. I synnerhet för ungdomar utgör rådjursjakten en låg tröskel för att prova på hjortdjursjakt, uppmuntrar Forss.

Forss uppmuntrar till rådjursjakt eftersom stammarna enligt henne har vuxit på sina håll och rådjuren ska förvaltas genom jakt. Hon förespråkar också samarbete med hundfolket.

– Här i Lappland är det inte särskilt vanligt med små drivande hundar och även rådjursbestånden varierar. Det vore fint om rådjursjägarna här skulle finna varandra och kunde erbjuda jakterfarenheter åt brukshundar, fortsätter Fors.

De små drivande hundarna i Lappland

De små drivande hundarna är särskilt populära i södra Finland, där vintrarna är snöfattiga och områdena små. Forss berättar att det går långsamt för en tax eller drever att ta sig fram i snö trots att raserna inte lider brist på jävlaranamma.

Så varför berömmer Forss ändå taxen?

– Även om markerna är vidsträckta här i Lappland så är rådjuren ofta ortstrogna. Då går det att planera dreven förnuftigt. I likhet med många andra drivande hundar är taxarna lätta att utbilda. På drevjakt finns det ingen press på att genast fälla ett vilt för att inte hunden ska tappa intresset. De drivande hundarna har en stark drevinstinkt och enda sättet att kalla in min tax från ett drev var att springa fatt den, skrattar Forss.

Vid rådjursjakt är det tillåtet att använda en hund med högst 39 cm mankhöjd. Men utgör drivande hundar som är utbildade för hjortdjur en fara för tamrenar? Forss håller inte med om påståendet och hävdar att hundarna lämnar renarna i fred.

– Min egen tax var inte ens intresserad av renar. Den föredrog alltid lukten av rådjur eller till och med älg, berättar Forss.

 


Moberg är nöjd med hur vaktjaktskojan fungerar.

Vaktjaktsjägarna Jari Moberg och Annika Jääskö i Sodankylä

I Sodankylä är decembervädret kallt och snöigt.

Utomhus krävs det pälsmössa och snöskoteroverall, men Moberg och Jääskö låter sig inte avskräckas. De är sambor och jagar rådjur; vaktar från en uppvärmd koja vid en utfodring.

– Tillsammans med Annika och svärfar byggde vi en vaktkoja som kan bogseras med snöskoter. Den är uppvärmd så man kan vakta i t-skjorta, berättar Moberg.

Vaktkojan har en gaskamin och en luftavfuktare för att fönstren inte ska imma igen. Inuti är den isolerad för att vara tyst. För vaktjakt på räv har kojan ett högt luftför för att inte sprida lukten av människa. Säkerheten och skjutsektorerna är genomtänkta. Utfodringen är placerad på botten av ett nedlagt grustag och kojan står på en grushög. Kulbanan är alltså riktad nedåt.

Rådjuren gillar lövruskor, torrt hö och potatisskal.

Jaga selektivt och utfodra rätt

Enligt de två samborna är vaktjakten en utmärkt jaktform.

– När man vaktar så kan man välja och skjuta lugnt och med stöd, förklarar Jääskö. Enligt henne är rådjursbeståndet i Sodankylä litet, men rådjuren ska ändå jagas.

– Större delen av tiden går till att planera jakten och följa med rådjuren, forsätter Jääskö.

Paret vaktar främst på senhösten och vintern. Vårjakt på råbockar har de inte ägnat sig åt eftersom den innebär andra utmaningar. Moberg påpekar att det i Sodankylä kan finnas snö så sent som i maj och att åkrarna ännu inte grönskar.

– Dessutom har utfodringen slutat vid det laget eftersom den upphör så fort det finns bara fläckar i skogen, berättar Moberg.

Nödvändigheten att utfodra rådjur och annat vilt väcker allt emellanåt debatt. Moberg förklarar att utfodringen är integrerad i jakten, men att det också förekommer stödutfodring där rådjuren är fåtaliga. Men det ska utfodras med måtta, påpekar han.

Ett korrekt uppträdande för jakten framåt. Jääskö berättar att de inte jagar rådjur vid eller nära andras utfodringsplatser.

– Vi respekter också dem som utfodrar rådjur utan att jaga, framhåller Jääskö. Hon och Moberg vill ändå påminna om att en utfodring ska placeras rätt.

– Sådana ska inte placeras nära landsvägar eftersom det kan öka risken för viltolyckor.

Gott viltkött

I Lappland är jakten ett vanligt intresse. Moberg tillägger att det finns jägare i nästan varje familj han känner. I hans fall var det pappan som väckte intresset. Så var det också i Jääskös familj.

– I min familj har vi alltid ätit vilt. Just nu har vi i kylskåpet pizza på malet älgkött och tjäderbröst i gryta, berättar Jääskö.

Moberg och Jääskö jagar mest småvilt, men blev intresserade av rådjursjakt för ett par år sedan.

– Rådjurskött är verkligen gott och jakten är intressant, säger båda två.

Rådjurshornen blir ett fint jaktminne. Jääskös första rådjur.

Rådjuret – på gott eller ont?

Här i vårt land görs ingen uppskattning av rådjursstammen utan storleken uppskattas enbart utifrån avskjutningen, som pekar uppåt.

I Lappland är åsikterna om rådjuret som vilt delade trots att stammen och avskjutningen utgör en bråkdel av siffrorna för landet i övrigt. Under jaktsäsongen 2020-2021 uppgick avskjutningen i Lappland till 259 rådjur. I området med den tätaste stammen i Egentliga Finland fälldes drygt 7000 rådjur medan avskjutningen för hela landet överskred 21 000.

Rådjuret bjuder på trevliga jaktupplevelser och säsongen är lång. Köttet är gott och horntroféerna fina. Till det negativa som lyfts fram i debatten (även i Lappland) hör skadorna i trädgårdar och fästingarna som rådjuren sprider. Trädgårdsskadorna kan minskas med avskräckningsmedel, genom att undvika utfodring i tätorter och genom att rikta jakten mot individer som vållar skador. Fästingarna är ett otyg, men vi ska minnas att det också finns andra djur som sprider sådana.

Rådjuren påverkas av tillgången på föda, rovdjuren (räv och lodjur) och vintrarna, som i södra Finland är rätt gynnsamma. Även om rådjuren förekommer i hela Lappland ända till Utsjoki så är arten väldigt ortstrogen och håller gärna till vid bebyggelse. Sannolikt påträffar vi inte rådjur mitt i Lemmenjoki nationalpark utan exempelvis i Heta i Enontekis.

I Lappland är intresset för rådjursjakt rätt svagt eftersom jakten och viltet ofta upplevs som främmande. Men arten är ett fint vilt och ett tacksamt objekt för viltvård. Den har sin givna plats även i Lappland.

Ytterligare information om rådjurets biologi och selektiv jakt finner du på viltinfo.fi samt i Rådjurshandbok för jägare som delas ut på Viltcentralens utbildningar.