Morkullan bjuder på utmaningar
Jag känner inte särskilt många jägare som den 20 augusti vänder ryggen till stränder och vattendrag och i stället styr stegen till lundartade skogar och frodiga granbestånd. Där gömmer sig en fågel som bjuder jägarna på upplevelser, utmaningar och en delikatess att stoppa i grytan.
Morkullan är ett vilt som få jägare här i landet är särskilt intresserade av, vilket också visar sig i avskjutningsstatistiken. Mellan 2000 och 6500 morkullor blir fällda per säsong trots att antalet häckande par här i landet uppgår till cirka 120 000. Stammen skulle alltså klara en kraftigare beskattning.
Det här har noterats av utländska morkullsfantaster som kommer hit varje år från i synnerhet Frankrike och Italien. Jag har varit guide för några av dem och på köpet fått inblickar i de kontinentala traditionerna kring morkullsjakten, som är någonting alldeles speciellt.
Nere på kontinenten är jakten på morkulla en väldigt uppskattad och populär jaktform med ett antal traditioner som i våra ögon förefaller märkliga eller till och med lustiga. En av dem är att samla på morkullstroféer, vilket åtminstone jag för min del i min ungdom aldrig skulle ha kommit på tanken att göra när jag hade fällt en morkulla. Morkullan är en av få fåglar som jägare samlar troféer av. En morkullsfjäder som ståtar i jägarhatten är på kontinenten tecknet på en riktig jägare.
Finns jaktformer att välja på
Morkullan är svårskjuten. Den störtar upp med schwung och kastar hit och dit när den fått upp farten. Utan hund hinner morkullan dessutom i regel överraska jägaren när den hastigt flyger upp nästan under fötterna på honom, eftersom det är så svårt att urskilja en morkulla som trycker på marken. Morkullans fjäderdräkt är synnerligen väl terrängkamouflerad och en orörlig fågel är så gott som omöjlig att få syn på.
Jakten på morkulla kan bedrivas på flera olika sätt. Mina första morkullor fällde jag på en åker igenvuxen med vide. Vi var tre jägare som gick i bredd genom snåren med mig på högerkanten. Jägarna som jagar i kedja torde fortsättningsvis vara den största gruppen i vårt land som ägnar sig åt morkulla eftersom arten fortfarande betraktas som en bifångst. På vårjaktens tid fälldes morkullor åtminstone i några länder utmed rutten som hanarna följde under spelflykten.
Jakten med stående och stötande hundar är sannolikt den vanligaste jaktformen bland morkullsjägarna. Jag har varit med några gånger när det var en spaniel som finkammade snåren. Som jaktform står metoden närmare jakten med kedja eftersom fågeln, när den stöts upp av hunden, håller hög hastighet. Skytten måste därför vara vaken hela tiden. Jaktformen som ligger mig närmast hjärtat är att jaga tillsammans med en stående hund. En morkulla håller i regel bra för hunden och medan hunden arbetar hinner jägaren förbereda skottet.
Var jaga?
”Du ska gå dit där det kilar omkring småkryp på marken”, rådde mig en gentleman som jagade morkulla med en engelsk setter. Det var då när jag hade börjat jaga morkulla på större allvar. Och han hade rätt. Morkullan håller till på platser med frodig växtligheten och ”småkryp som kilar omkring på marken”. Morkullan är en vadare som lever i skogen och skogen ska vara varm, fuktig och frodig. I regel dominerar lövträden där. På finska heter morkullan lehtokurppa och ”lehto” betyder ju lund!
En annan populär terrängtyp är fuktiga granbestånd med inslag av lövträd. Mitt bästa jaktområde är just en sådan grandominerad blandskog som gränsar till ett fuktigt kärr. Där finns mossa, ormbunkar och buskar i stora mängder. Och ständigt dunkel.
Platser som skogen har återtagit, som forna åkrar och torvtäkter, är också utmärkta morkullsmarker. Varje år har jag skjutit några morkullor vid kanten av en videbevuxen före detta torvtäkt och på några grönskande åkerholmar i hemknutarna.
I regel hittar man morkullan i de tätaste snåren på platsen, men visst finns det undantag. Min sista morkulla i fjol befann sig i kanten av en torr mo med glest trädbestånd, där hunden fann den under en en. Medan jag satte kurs på hunden var jag säker på att den hade hittat en tjäder och bytte till grövre hagel i pipan. Alldeles i onödan.
När jaga?
Jakttiden för morkulla är den samma som för de flesta sjöfåglar, det vill säga från 20 augusti klockan 12 till den sista december (åtminstone i fjol). Slutet på säsongen saknar betydelse eftersom våra morkullor då redan solar sig i sina övervintringsområden.
Själv har jag tagit till vana att genast efter tolvslaget på premiärdagen gå och finkamma mina vanliga ställen. Det brukar ge resultat. Man hinner med ändernas kvällsflykt också och i mina hemtrakter börjar den bästa andsäsongen egentligen först med septemberregnen. Jag brukar passa på att kolla mina morkullsställen om jag råkar jaga annat i närheten.
Höstflyttningen i oktober är ett kapitel för sig eftersom fåglar från de övriga delarna av landet då kommer till södra Finland. I synnerhet i fuktiga granbestånd kan man då påträffa morkullor i stora skaror som tankar inför flyttningen. Om det uppstår slingrande spår i mosstäcket och mosstussar som ligger upp och ner så är det bäst att ta hunden och hagelgeväret med sig. Bytet kan bli överraskande stort eftersom det kan finnas tiotals morkullor på ett litet område. Mitt eget ”rekord” lyder på sju morkullor i ett hektarstort granbestånd.
Morkullan på middagsbordet
”På den där köttmängden blir du då inte fet!” utbrast en jägare av det gamla gardet när jag visade morkullan som jag hade fällt. Det hade han alldeles rätt i eftersom köttet främst finns på bröstet, men inte mer än cirka 300 gram.
Själv betraktar jag fågeln som en verklig delikatess, smaken är distinkt och faller åtminstone mig i smaken. Morkullans kött är ljust och mört, och det ska absolut hänga länge för att den fina smaken ska framträda. Beträffande matlagningen är jag ändå ingen extrem kock – i motsats till många av våra europeiska jaktkamrater som serverar morkullan med huvudet kvar och ibland till och med tarmarna också. Jag har grillat hela morkullor i ugn, och även rökt morkullor hela. Fileerna brukar hamna i stekpannan.
Till morkullan har jag serverat röstipotatis, kålpaj, pilaffris med mera liknande. Såsen kan med fördel göras på inhemsk svamp, exempelvis kantareller eller någon sopp. Ett lätt och friskt rödvin med bärsmak blir ett utmärkt val, liksom äkta kvalitetsäppelcider, som mina franska gäster lärde mig att dricka till morkulla. Annars hade nog ett sådant experiment förblivit ogjort.
Om utrustningen
Morkullsjakten innebär ett rumsterande i snåren, så jägaren måste skydda kläderna mot kvistar. Bland europeiska morkullsjägare förekommer det ofta västar och byxor av läder. Åtminstone i södra Finland behövs den skyddande klädseln inte bara för kvistarna utan också mot fästingarna. Dessa håller beklagligtvis gärna till på samma platser som morkullorna. Skydda också hundarna mot fästingar. Om flera jägare deltar i en jakt rekommenderar jag orange klädsel (väst + hatt). Det ökar säkerheten eftersom tempot på jakten kan vara högt.
Kängorna ska vara stadiga och vattentäta eftersom typiska morkullsmarker är fuktiga, oavsett hur många plusgrader termometern visar.
Som vapen fungerar i praktiken vilket hagelgevär som helst, men choketuberna ska vara generösa. Min egen morkullsbössa har 25 tums pipor och chokerna är förbättrad cylinder och halv choke. Den här bössan är mycket snabbare i vändningarna än sina långpipiga kolleger och passar därför utomordentligt väl till den här jaktformen. Hagelgevär i kalibrerna 16 och 20 fungerar också väldigt bra.
Lämplig hagelstorlek rör sig kring 2,5 mm (7). En lätt 32 grams laddning har då tillräckligt med hagel för god täckning på kort håll. Mina morkullor har jag oftast skjutit på 15 till 20 meters håll. Den som inte fäller sin morkulla på det avståndet kan ge hoppet förlorat.
En högt uppskattad fågel
Det finns inte många fåglar som har en egen jakttidning, men morkullan har det. Åtminstone i Frankrike ges det ut en sådan. Det samma gäller för vapnen; flera europeiska tillverkare gör hagelgevär som är avsedda uttryckligen för jakt på morkulla. På de här bössorna är den ena pipan ofta räfflad för att ge hagelsvärmen en rejäl spridning på kort håll.
I Centraleuropa blir den som skjuter sin första morkulla föremål för särskild uppmärksamhet. Han får kanske bjuda jaktsällskapet på middag eller kyssa sin morkulla där bak. Kanske får han ett diplom för sin bedrift. Den första morkullan hamnar sällan i grytan utan blir i regel uppstoppad och ställd på paradplats i skyttens hem. Jag har ett par gånger haft tillfälle att närvara vid en sådan fest och visst känns det lite speciellt för en inbunden finne som undertecknad.
De som har skjutit dubblé utgör sedan ett kapitel för sig. I flera länder har de här virtuoserna en egen klubb där den som skjuter en dubblé får bli medlem. Bedriften ska intygas av två andra personer och göras med en och samma anläggning. Här kan nämnas klubben The Shooting Times Woodcock i England och Dansk Sneppeklub i Danmark. Flera av de här klubbarna delar ut eller säljer rekvisita till sina medlemmar som utåt visar att detta är en baddare till jägare. Flera av klubbarna arrangerar dessutom en årlig sammankomst för medlemmarna med god mat och ädla drycker.
Eftersom arten är ett populärt och eftertraktat fågelvilt så har det i flera länder införts begränsningar. I vissa länder får hunden inte ha någonting annat än en bjällra om halsen som visar hur hunden rör sig och när den står. För morkullsjägare som kommer till Finland är det därför ofta en otrolig upplevelse att få jaga ”fritt”. Pejlhalsbandet som jag har på mina egna hundar väcker stor förvåning hos mina gäster.
Fågeln som utbildar hunden
En av mina bekanta har kallat morkullan en ”enögd utbildare”. Med detta avsåg han artens sätt att trycka sig mot marken till sista stund och samtidigt hålla ett (bara det ena!) öga på hunden. Det är inte ovanligt att en stående hund kan stå precis framför fågeln utan att den flyger upp. Det här kan utnyttjas på flera sätt vid utbildningen av hunden. För en självsäker och otålig hund kan arbetet med en morkulla lära den att ha tålamod och samarbeta med jägaren.
För att inte tala om morkullans uppflog; rätt upp och fort! Jag har inte råkat på en enda ung stående hund som efter morkullans uppflog skulle ha följt efter den. Snarare står hunden där och ser häpen ut: Vart tog den vägen? Morkullan flyger nästan alltid upp så hastigt att inte ens en dummare hund skulle försöka följa efter. Nu är det på sin plats att berömma hunden för att den stannade kvar.
Det svåraste för en hönshund är i regel apporten. I synnerhet hundar med intresse för hönsfåglar tycker att det är jobbigt och plågsamt att apportera en morkulla. För mina egna hundars del har det lyckligtvis inte förekommit någon ovilja att apportera eftersom mina jaktmarker är rätt snåriga och utan hund hade mången morkulla gått förlorad.
