Ungdomsredaktionen

Mitt första besök på skjutbanan

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare med kvinnor som jagar. Men trots det upplever jag jakten som ett maskulint intresse. Tröskeln för att tala om rädslor förknippade med jakt är med andra ord hög. För en nykomling kan vapenhanteringen och skyttet kännas skrämmande.

Text och bilder Martta Malin

Publicerad30.8.2022

Jag skrev jägarexamen i våras och i somras var det dags för mitt första besök på skjutbanan för att skjuta och lära mig hur allt fungerar på banan. Skyttet är ju en väsentlig del av jakten.

Vi började på hagelbanan

Morfar började med att ge mig hörselskydden och tog fram hagelgeväret. Sedan visade han hur det fungerar och repeterade reglerna för vapensäkerhet. Han betonade särskilt att ”alla vapen är alltid laddade”, även om de inte skulle vara det. Han förklarade också hur hagelbanan fungerar.

Därefter fick jag känna på bössan, det vill säga hålla den i händerna. Den var överraskande tung och pipan var längre än väntat. Inte heller var det lätt att hitta den rätta skjutställningen.

Följande station var kulbanan. Jag ställde måltavlan på 75 meters avstånd från skjuthytten och sedan öppnade vi luckorna. Mamma räckte mig sitt älggevär och så gick vi igen igenom skjutställningen. Det kändes många gånger svårare än med hagelgeväret! Än var höften för framskjuten, än var ryggen fel, än borde jag stå mera med sidan till!

När den rätta ställningen äntligen hade infunnit sig siktade jag och kramade avtryckaren med geväret oladdat.

Morfar visade hur hagelgeväret fungerar och repeterade reglerna för vapensäkerhet.

En överraskande hård smäll

Jag sköt inte ett enda skott den dagen eftersom det kändes alltför skrämmande. I stället stod jag bredvid när mamma och morfar sköt några skott på tavlan. Jag överraskades av den skarpa knallen trots att det inte var första gången som jag stod bredvid när någon skjuter. I fjol höstas var jag med mamma på älgjakt och en ko med tvillingkalvar kom till passet. Det var första gången som jag stått bredvid en som skjuter.

Att skjuta på riktigt är någonting helt annat än i ett jaktspel. Det känns märkligt att man på älgjakt kan förmå sig att skjuta på ett levande djur. Själv vågade jag ju inte ens skjuta på tavlan!

Men jag sköt i alla fall

En vecka efter banbesöket sköt jag fyra skott med hagelgevär och några med miniatyrgevär på en kanister i skogen. Det var en upplevelse av den kalibern att det i fortsättningen räcker med miniatyrgevär för mig! Hagelgeväret sparkade rejält mot axeln.

Upplevelsen var väldigt lärorik och intressant. Kanske kommer det en dag då jag själv jagar och skjuter. Osvuret är bäst eftersom allting förändras och man lär sig med tiden. Tills vidare hänger jag ändå med på jakt utan gevär!

 

Jag heter Martta Malin, är femton år och bor i Kuhmoinen. Det bästa med jakten är att vara tillsammans med hunden. Jag jagar älg tillsammans med mamma, morfar, min bror och vår karelska björnhund Uttu.

Mera om samma ämne