Min första bäverjakt

För några år sedan fick jag veta att det finns kanadensiska bävrar i min jaktförenings marker. Jag visste egentligen ingenting om dem så jag beslöt mig för att åka dit och se efter. På den resan såg jag för första gången i mitt liv en bäver. Jag gick ett varv runt sjön och hittade dammar vid samtliga utflöden från sjön, de flesta nära hyddorna. Det fanns två hyddor och den ena var klart större och mera bebodd än den andra.

Jag blev uppmanad att skjuta några av bävrarna för att de inte skulle bli fler och för att få skadorna under kontroll. Det fanns såpass många dammar att vattennivån hade blivit för hög i ekonomiskogen. Dessutom hade bävrarna täppt till en trumma så vägen hade blivit översvämmad. Likaså hade gårdsbjörkarna på en stuga i närheten hamnat på bävrarnas matsedel.

Bäverliv

Jag skred från tanke till handling och satte igång med min första bäverjakt. Jag började med att nästan varje kväll sitta vid sjön i några timmar före solnedgången.  Jag såg bävrar nästan varje gång och medan jag följde med dem lärde jag känna deras vanor och rutiner. Jag lärde mig att med säkerhet identifiera fyra olika individer, men enligt stugborna hade fler bävrar än så visat sig hösten innan.

Bävrarna här i våra trakter har sannolikt invandrat från det närbelägna strövområdet i Evois, där det finns en kraftig bäverpopulation med tiotals individer. Så vitt jag vet härstammar populationen från en handfull individer som infördes från Nordamerika för nästan hundra år sedan.

Från sjö till bord

I april hade jag tillfälle att skjuta tre bävrar; en hane på 24 kilo, en hona på 18 kilo och en fjolåring på 8 kilo. Efteråt noterade jag ett intressant faktum; att samtliga bävrar hade blivit fällda inom samma kvart efter klockan sju på kvällen.

Jag flådde bävrarna och provade därefter på att bereda hudarna hemma. För att vara första gången så lyckades det rätt bra och alla tre skinnen hänger nu på väggen. Skallen av den första bävern står på hyllan; de andra två blev förstörda eftersom jag var tvungen att skjuta dem i huvudet. Kött fick jag av dem alla tre och till på köpet så mycket att det fortfarande finns i frysen. 

En lägesuppdatering

Nu i november kollade jag läget i bäversjön och märkte att vattenståndet var väldigt högt. Men det berodde faktiskt inte på bävrarna. Det fanns så mycket vatten att det var besvärligt att ta sig fram utmed sjön, och en del av bävrarnas avverkningar låg under vatten. Men det fanns färska björkar och gnagspår vid hyddorna, så jag drog slutsatsen att det fortfarande fanns bäverliv vid sjön. Det förvånade mig ändå att det knappt alls fanns något matförråd upplagt framför boet. Det kan förstås bero på att det finns så lite mat att den ligger osynlig under isen.

Som helhet betraktat har läget vid sjön blivit klart lugnare. Några nya dammar har inte byggts för att ersätta dem som har blivit rivna och nära boet finns det bara lite gnagspår. Jag tror inte att där i detta nu finns fler än några få bävrar.

I efterhand är det alltid lätt att kritisera sina beslut. Kanske borde jag ha lämnat en av bävrarna oskjuten; det hade i praktiken knappast haft någon inverkan på utfallet.

Bokför observationerna

Bävrarnas liv vid sjön fortsätter i god sämja med markägarna och stugfolket. Tiden får utvisa om det uppstår ett nytt behov av en nedskärning. För min egen del har bäverjakten gett mig en trevlig omväxling, en jaktform som inte är tillgänglig var som helst. Den har gett mig minnen som jag säkert inte glömmer i första taget!

Ingen annan har så ingående kunskaper om viltet i ett område som jägarna. Vi bör alltså bokföra våra observationer av bävrar för att kunna skapa en uppskattning av stammen som stämmer med verkligheten.

Det här är sista gången som Ruotsalainen skriver för ungdomsredaktionen. Redaktionen tackar Karlo och önskar honom lycka till i livet och på jägarbanan!