Jakten på en mäktig tjur

Min mest minnesvärda älgjakt utspelade sig 1983. Med mig hade jag min sexåriga norska gråhund Santtu, en brukschampion. För honom sköt jag allt som allt drygt hundra älgar.

Jakten började normalt. Passkedjan ställdes ut och hundföraren, det vill säga jag, startade med Santtu halvannan kilometer ifrån för att leta älg i den snöfria terrängen.

Strax därpå började skallet en halv kilometer från passkedjan och rörde sig mot passjägarna. Det är fint, tänkte jag.

Två knallar hördes. När jag nådde fram sade skytten, jaktlagets numera avlidna jaktledare, att ”Där bakom höjden är den, det var ett himla liv och vilka horn!”

Men eftersom hunden inte syntes till kollade jag med den tidens pipande pejl och sade till skytten att dit är det två kilometer, minst.

Till slut lyckades hunden ställa älgen vid en å på en myr. Passjägarna ställdes ut på nytt och jag begav mig under vinden mot skallet. Natten innan hade det varit tio grader kallt så det gick fint att promenera på myren. Jag tassade utmed en frusen dikesbotten och fick snart syn på älgen. Santtu skällde knappt 100 meter längre fram. Jag sköt, eftersom jag visste att Santtu inte byter älg. Och där stöp den, nästan knall och fall.

Överraskningen blev stor när jag gick fram till älgen. Den var enorm, med sex taggar på vardera sidan. Jag stack den och meddelade jaktlaget om fällningen. När gubbarna anlände tog vi ur älgen, men det fanns inte fler hål i den än ett, det som jag hade skjutit.

Vi var åtta man och tänkte dra ut älgen över den frusna myren till vägen; en sträcka på drygt 500 meter. Två gubbar tog i hornen och de övriga fattade repen och benen. Vi slet och stretade, men kom ingenvart. Huvudet var hiskeligt tungt och hornen gjorde det inte lättare. Längre än ynka 20 meter kom vi inte.

Efter en kort konferens hämtade vi grannens traktor med fyrhjulsdrift. Den hann en bit ut på myren innan den körde fast. Så vi kallade in en till med fyrhjulsdrift och den körde också fast. Den tredje traktorn hade lyckligtvis vinsch och med den drog vi loss de två första traktorerna.

Det började skymma, så här hjälpte inte annat än att börja flå och stycka älgen. Till slut fick vi den – i bitar! – till vägen och jaktstugan. Klockan hann slå tio den kvällen innan vi åkte hem; det blev alltså ett tolv timmars talko!

Tjuren blev aldrig vägd, men vi uppskattade vikten till drygt 300 kg. Toivo Varonen, en känd jägare i vår förening, sade att så breda revben hade han aldrig sett förut.

Huvudet lät jag stoppa upp. Till en början hängde det i föreningens jaktstuga, men senare hängde jag upp det i min egen sommarstuga som ett minne. Hornen är 122 cm breda.