Jägaretiken på jaktkortet?

Jaktkortet bor i plånboken året om. Viltcentralen har skapat en väldigt praktisk lösning; det tunna och vattentåliga kortet kommer utan tungrodd byråkrati som bilaga i Jägaren. Det kan till och med laddas ner i telefonen!

På framsidan av jaktkortet står det obligatoriska: personuppgifterna, jägarnumret och att jaktvårdsavgiften är betald.

Baksidan då? Kunde baksidan upplåtas för jägaretik? En repetition av jaktens spelregler, jägarens tio budord liksom?

Allt emellanåt svallar debatten om jaktens etik. Somliga tycker att jakten hotar mångfalden i naturen, vållar onödigt lidande, avspeglar en sadistisk mordlust och är omoralisk i största allmänhet.

Jag tror att det är en grundläggande vårdnadsinstinkt hos människan som oftast ligger bakom jaktkritiken. Enligt moralpsykologen Jonathan Haidt känner vi intuitivt ett behov att skydda små barn och allt som är hjälplöst. Vi avskyr motsatsen, det som är grymt och skadar. Att utnyttja och sköta djuren som lever på landsbygden hör ihop, men för stadsbor glider de två lätt isär från varandra. Då kan jakten te sig som primitiv grymhet.

Den här kritiken bekymrar mig inte. Jakten står på en etiskt hållbar grund. Vår inhemska jaktkultur håller hög nivå, jakten är reglerad och lagstiftningen exceptionellt detaljerad. Jaktkortet utgör ett gott exempel på detta.

Jägarexamen står som garant för ett system där ingen kan börja jaga på en ingivelse. Först måste personen skriva jägarexamen där det ingår artkännedom, viltvård, ballistik och jaktlagstiftning. Varje gevär kräver en licens och för större vilt krävs ett skjutprov som ska förnyas regelbundet. Dessutom övervakas jakten.

Allt detta upprätthåller en jaktkultur på hög nivå. Vilket i sin tur upprätthåller jaktens acceptabilitet i samhället. Men samtidigt är det klokt att lyssna på dem som kritiserar och förstå dem. Ju ansvarsfullare vi jägare beter oss desto mindre genklang väcker kritiken hos folk (främst stadsbor).

För mig personligen är saken enkel. I bakgrunden finner vi skyldigheten att respektera naturen och rätten att utnyttja den. Dessa två hör ihop. Boken med stort B berättar att det är människans uppgift att odla och beskydda. ”Odla” ger oss rätten att utnyttja naturen medan ”skydda” förpliktar oss att vårda skapelsen som en omtänksam trädgårdsmästare.

Människan har en allätares tänder och matsmältning. Om vi godkänner kött så godkänner vi också jakt. Det går ju inte att äta djur levande! Att äta vegetariskt är hälsosamt och ekologiskt. Jämsides med växtmaten har köttet betraktats som en kulturellt och biologiskt viktig del av människans kost. Köttet av vildlevande vilt är det mest ekologiska. Vi tryggar mångfalden i naturen genom att hålla efter mink och mårdhund.

Allting bygger på att vi respekterar naturen. Den som gör det vårdar viltstammarna hållbart och skyddar mångfalden i naturen. Han (eller hon) respekterar hemfriden när djuren har ungar och berövar inte dem deras mor. Han avlivar djur utan att vålla onödigt lidande. Allt detta är inskrivet i jaktlagstiftningen.

Om vi på baksidan av jaktkortet skulle skriva jaktens främsta etiska principer så skulle det väl bidra till att upprätthålla vår utmärkta jaktkultur?