En jägares vapen

Hur passar geväret och den blyfria kulan ihop?

I föregående nummer behandlade vi de blyfria kulornas svårigheter med stabiliteten. Den här gången fördjupar vi oss i vad du själv kan göra för att undersöka om en blyfri kula passar till ditt gevär.

Text och bilder Esa Höysniemi

Publicerad10.1.2022

Räfflingen i gevärspipan görs med olika metoder och stigningens precision varierar mellan tillverkarna, ibland till och med rejält. Somliga tillverkare anger stigningen med en fjärdedels tums noggrannhet medan den hos andra kan variera plus minus en halv tum. Det här leder till variationer i träffsäkerheten hos olika gevär även om den angivna stigningen skulle vara den samma.

Dessutom var det förr vanligt att vapenfabriker försåg vapenserier med pipor hämtade från lagret. Ett pipämne med stigningen 1-10” för en .30-06 kunde hamna i en 308 som borde ha haft 1-12”. Och tvärtom. Således kunde stigningen variera inom en och samma gevärsmodell!

Nuförtiden förser exempelvis Sako samtliga pipor i kalibern .30 med stigningen 1-11” och Schultz & Larsen 1–10”. På samma sätt har många andra vapentillverkare bestämt sig för en enda stigning per kuldiameter.

Vilken minimistigning kräver kulan?

Det enklaste sättet är att leta rätt på kultillverkarnas rekommendationer för varje kula. När vi känner till vad kulan kräver så återstår att ta reda på stigningen hos det egna geväret.

Provskjutningen är det säkraste sättet att få klarhet i om geväret och kulan passar ihop. Avståndet ska helst vara minst hundra meter. Om träffsäkerheten är god och kulhålen inte är avlånga så kan kombinationen användas på åtminstone det här avståndet. Vid provskjutningen måste tavlan stå vinkelrätt mot skytten; om den står snett så blir ju kulhålen ohjälpligt ovala. Skillnaden mot instabilitet är dock den att i det senare fallet är kulorna ovala åt samma håll medan instabila kulor gör ovala hål åt alla håll.

Först i tabellen kommer en standardräffelstigning. Därefter följer stigningarna som används av två vapentillverkare och två piptillverkare. För somliga diametrar kan det förekomma variationer beträffande någon kaliber. Den är maximal för diametern i kalibern .458 medan .45-70 kan ha en så flack räffling som 1-20” eller 22”.

Bestäm räffelstigningen med läskstången

Du kan mäta räffelstigningen hos ditt gevär med läskstången. Draglappen som fästs i ändan på läskstången ska sitta såpass spänt i loppet att stången vrider sig med räfflingen. Men om draglappen är för torr eller lös så gör den inte det. Prova dig fram tills den sitter lagom spänt. Tryck in läskstången från patronläget (enklare) eller från mynningen. Metoden är inte millimeterexakt, men ger ett resultat som är tillräckligt noggrant. Om läskstången slirar i pipan så blir resultatet flackare än den rätta stigningen, men du kan vara säker på att stigningen är minst så brant. Eller brantare.

Tryck in framändan på den oljade draglappen en liten bit förbi patronläget och markera en tydlig punkt. Gör ett märke baktill på läskstången tex med tejp så du ser när den har roterat ett helt varv.
Känn efter att draglappen följer räfflorna. Tryck stången framåt tills den har fullbordat ett varv och gör en markering till på samma sätt som den första.
Dra ut läskstången ur pipan och mät avståndet mellan markeringarna. Om stången har roterat jämnt ett helt varv så visar avståndet räffelstigningen. I den här pipan landade mätningen på ungefär 23 cm, det vill säga stigningen 1-9”.

Kultest på ett mål

Om du vill testa hur kulan fungerar ska du konstruera ett mål av dagstidningar, telefonkataloger (numera svåra att hitta?) eller liknande vattenabsorberande material. För att få fram kulans benägenhet att välta ska traven inte vara alldeles homogen. Stick gärna in ”ben”, till exempel fanér, och det skadar inte med springor här och där.

I synnerhet kopparkulor har en benägenhet att deformeras efter anslagsvinkeln. Om kulan är det minsta instabil när den träffar testtraven så svampar den upp sig osymmetriskt. I värsta fall öppnar den sig inte ens. Även här ska provskotten skjutas vinkelrätt mot målet. Då vet du att deformeringarna inte beror på anslagsvinkeln utan på instabilitet.

Kopparkulor har en benägenhet att visa anslagsvinkeln mot målet. Om en kula som skjuts rakt mot testmålet har deformerats snett som på bilden så brukar det indikera en smärre instabilitet.
Det är vanligt att giftfria kulor passerar genom viltets kropp. Kulorna på bilden har träffat ett stort ben och stannat i kroppen. .308 Norma Ecostrike till vänster har svampat upp symmetriskt, men bara precis tillräckligt för att göra kulan framtung. Följande kula, en Barnes TTSX i samma kaliber, har svampat upp fint och tappat ett segment vid träff i ben. Härvid välter kulan lätt, även om den skulle vara framtung. Den tredje kulan är en .35-kalibrig Fox. Framdelen har trasats sönder så att ett segment sticker ut och har vält kulan. De här fallen ska inte förväxlas med en kula som är instabil när den lämnar pipan.

Se upp för ris och kvistar!

Just nu tyder mina erfarenheter på att spetsiga kulor av koppar eller mässing är särskilt känsliga för träffar i kvistar och ris. Det kan åtminstone delvis bero på att sådana kulor brukar kräva vätska eller mjukvävnad för att öppna sig. När kulans spets träffar en kvist så öppnar den sig kanske inte alls utan avlänkas från sin bana och träffar längre ifrån målet än en blykula.

I dagsläget verkar nästan alla som tillverkar blyfria kulor koncentrera sig på goda ballistiska egenskaper och sortimentet saknar fortfarande en giftfri kortdistanskula som inte bryr sig om ris och kvistar. Efter ett grundligt surfande på nätet lyckades jag bara hitta några ”giftfria buschkulor” som tillverkas i södra Afrika.

En sådan trubbnosig och mindre strömlinjeformad (= kortare) kula skulle stabilisera sig också med en flackare räffling. Kanske finns lösningen bland de nya små tillverkarna med större flexibilitet för custom-tillverkning. Det problematiska är förstås att de sällan erbjuder sina kulor i fabriksladdade patroner.