Färgblindhet på jakt
Bestämmelserna och utrustningen på de färgseendes villkor

Ett förtiget tabu eller okunskap? Frågan går inte att undvika för den som är färgblind och börjar jaga. Beträffande varselfärgerna har bestämmelserna, utrustningen och tillämpningarna hittills inte tagit någon hänsyn till de färgblinda. Men lyckligtvis är en förändring på gång.

Text och bilder Klaus Ekman

Publicerad5.9.2023

I vårt land är färgblindheten ett problem för män. Åtta procent av männen men bara en halv procent av kvinnorna är färgblinda. Det betyder att fler än 22 000 av våra 280 000 jägare är färgblinda.

För dem som jagar småvilt och oftast gör det med hagelgevär är färgblindheten knappt någonsin ett problem. Men det blir en klart allvarligare fråga när vi talar om jakt på hjortdjur eller björn där vapnet i regel är en studsare. Av de drygt 100 000 hjortdjursjägarna är fler än 8 000 färgblinda, och de allra flesta i röd-grönt. Trots detta var det ända till 2014 ett lagstadgat krav att av säkerhetsskäl ha på sig en röd väst och en röd huvudbonad på älgjakt. För en röd-grön färgblind blir personer klädda på det viset osynliga i skogen.

Orange ersatte rött – äntligen!

För nästan tio år sedan insåg lagstiftaren problematiken och erkände de färgblinda jägarna. Hösten 2014 byttes det röda till orange. Nu kunde också de färgblinda (i synnerhet om de jagade med ett främmande jaktsällskap i obekanta marker) skjuta riskfritt. Det var en positiv och länge emotsedd förändring!

Färgblindheten spänner över en vid skala och det finns ingen enhetlig definition på vilken eller vilka färger som en färgblind kan se. I allmänhet bygger synligheten hos en färg på ”ljusheten”, vilket betyder att en ljusare orange kontrasterar på ett alldeles annat sätt mot bakgrunden än den gamla röda som till sin ljushetsgrad (eller snarare mörkhetsgrad) sammanfaller med skogen i bakgrunden.

Den färgblindas eviga dilemma; är hundhalsbandet fulladdat eller inte? Måste ta en bild och skicka den till en jaktkamrat som ser färger!

Tillgänglighetsdirektivet en lottovinst för färgblinda

För jaktens del ligger EU-direktiven inte i den gynnsammaste ändan eftersom natur- och fågeldirektivet har utgått från den centraleuropeiska faunan utan att ta hänsyn till de nordiska särdragen. Därför tas konflikter jämt och ständigt upp i EU-domstolen eller i olika förvaltningsdomstolar. Men EU:s tillgänglighetsdirektiv har inneburit avsevärda förbättringar för de färgblinda jägarna.

Under de senaste fem åren har tillgänglighetsdirektivet gjort väsentliga jaktliga informationsresurser tillgängliga för färgblinda. Tidigare var bland annat värmekartorna som visar resultatet av viltinventeringarna obegripliga för färgblinda eftersom områdena med tätare stam var mörkröda och områdena med glesare stam mörkgröna. Det gällde att läsa bildtexterna och förklaringarna väldigt noga för att begripa vilket område som var vad. Det samma gällde också för kartorna för jakttiderna för skogshönsen i tidningen Jägaren. Det var så gott som omöjligt för en färgblind att utifrån nyckeln till färgkoderna klura ut vilken jakttid som gällde var. Tillgänglighetsdirektivet gav de färgblinda tillträde till den här vitala jaktliga informationen.

För en färgblind är neongult det överlägset synligaste valet för en hundväst. I ögonen på en färgblind är det lätt hänt att en jägares orange varselklädsel smälter in i skogens höstgranna färger.

Även de som skapar utrustning har vaknat

Nuförtiden inkluderar jakten en enorm mängd utrustning, från textiler i ena ändan till datatekniska tillämpningar i den andra. Förr fanns det inte annat för jakthunden i handeln än röda varselvästar, som alltså var värdelösa för färgblinda jägare med hund. Det gällde alltså att sätta sig vid symaskinen och själv sy en varselväst åt hunden. Men för en färgblind är inte ens orange det bästa alternativet. Först när tygaffärerna började ta in neongult tyg (närmast avsett för barnkläder) blev problemet med hundvästen löst för den rödgrönblinda jägaren.

Oma riista och de övriga kart- och hundpejlsprogrammen är idag redan till största delen uppgraderade till direktivnivån, men mörkhetskontrasten mellan färgerna för olika funktioner borde uppgraderas ett snäpp till.

Det samma gäller för lamporna för laddningsfunktionen hos olika apparater. En färgblind jägare som laddar hundpejlen är tvungen att ta en bild av laddningslampan och skicka den till någon som ser färger för att få veta om det röda laddningsljuset har slagit om till grönt. Det här låter som en vits, men är krass verklighet!

 

Har du personlig erfarenhet av ämnet?Kommentera nedan!

Subscribe
Notify of
0 Kommenttia
Inline Feedbacks
Katso kaikki kommentit