Det hände sig på jakt

En älgjakt där en älg blev två

text Jouko Koskelo bild Antti Yrjölä

Publicerad14.5.2020

För några decennier sedan deltog jag i en älgjakt i nordliga älgmarker. Det var i början av november. Myrarna var djupfrysta och föret var rent otroligt strävt.

Vi hade kvar en licens för en kalv och en licens för en vuxen när jag tassade iväg mot ett skall som hördes från en öppen myr. En tvinvuxen tall skymde sikten mellan mig och skallet, något annat att dölja sig bakom fanns inte.

Jag nådde tallen och kikade bakifrån en hög tuva i riktning mot skallet och myrkanten, och där stod en hornkrönt älg på tvären. Jag begrep direkt att den inte hade någon kalv och fattade beslutet att skjuta. Jag släppte vanten på tuvan och mätte avståndet till älgen. Jag fick det till 240 meter och räknade sedan tillbaka från älgen till mig själv. Resultatet blev det samma. Det här sättet att mäta hade jag lärt mig i militären på utbildningen till skarpskytt. Jag visste hur mycket höjd en älgkula från ett militärgevär tappar på tvåhundra meter och tog korn på manken och tryckte av.

Jag tyckte mig se att älgen stupade. Jag sprang mot den öppna myren och det var ett alldeles förfärligt krasande och brakande eftersom föret var så strävt. Jag laddade om geväret medan jag sprang och hejdade mej när jag var nästan framme. Hunden skällde på älgen sextio meter längre fram och älgen stod bara där och glodde. Jag kunde se att den var skadad och satte en kula i bogen på den.

Då upptäckte jag älghorn bland tuvorna; det var den första älgen jag sköt och som hade stupat! Bägge älgarna hade lika stora horn, sex taggar på vardera sidan. De var som bröder.

En licens för en vuxen och två fällda vuxna! Här hjälpte inte annat än att ta ur båda två och leta rätt på de andra älgjägarna och bege sig till huset. Där ringde jag länsman och berättade vad som hade hänt. Jag blev tillsagd att föra köttet av den andra älgen till polisstationen. Det var ett slit att dra köttet i pulka längs bottnen av ett skogsdike till vägen. Dessutom förargade det mig rent omåttligt.

Jag blev förhörd på samma gång och berättade precis hur det hade gått till. Det märkliga var att den andra älgen inte hade sprungit därifrån utan stod kvar fast jag hade skjutit och kommit springande med buller och brak.

Senare kom jag fram till att den första älgen som jag sköt var ledaren och den andra tänkte att springer inte han utan lägger sig så springer inte jag heller.

Länsman var inte särskilt förtjust i jägare och vi antog allihop att jag skulle åka på böter. Men jag klarade mig utan böter och frågar ni mig så var rättvisa därmed skipad!