Brunsten

Men jägarna här i landet vet väldigt lite om vitsvansens brunst och förmår sällan ta vara på den. Brunsten är jaktligt sett den överlägset mest givande tiden på säsongen, bara man koncentrerar sig på hjortens naturliga livsmiljöer i stället för utfodringsplatserna. Hjortarna rör sig aktivt under de ljusa timmarna och vaktandet ger resultat både morron och kväll.

Den testosteronstinna bocken är dessutom en ståtlig syn. Med en smula tur kan man till och med få bevittna en ursinnig uppgörelse mellan två bockar!

Kalvens födelsetid bestämmer tidpunkten för brunsten

Tidpunkten då vitsvansen brunstar är behäftad med många myter. ”Inte brunstar de ännu, vädret är alldeles för varmt”, ”hjortarna visar sig inte aktivt i dagsljus så brunsten har inte börjat”, ”brunsten börjar först när det är frost på nätterna” – se där ett plock ur de sociala medierna apropå jakten på vitsvanshjort.

Det är därför skäl att understryka att vitsvansen brunstar vid samma tid varje år. Brunsten är inte beroende av rådande väderlek och verkligen inte av månens faser. Varje år är olikt de föregående åren, men en faktor är konstant från år till år; längden på dagen, det vill säga förändringen i mängden dagsljus.

Brunsten är tajmad så, att kalvarna ska födas vid en optimal tidpunkt för att överleva. Om kalvarna föds för tidigt har våren inte framskridit tillräckligt långt och dödligheten för de nyfödda skulle öka rejält. Om kalvarna föds för sent så hinner de inte lägga på sig tillräckligt med massa och näringsreserver för vintern.

Hos oss infaller den idealiska tidpunkten för kalvningen vid månadsskiftet maj-juni. Om vi därifrån räknar bakåt hindens dräktighetstid på ungefär 200 dagar så landar vi på brunstens klimax. Den infaller år efter år i mitten av november.

Men eftersom samtliga hindar inte brunstar på samma dag är det förstås omöjligt att ge något exakt datum. Brunstens klimax, då de flesta betäckningar inträffar, pågår i en dryg vecka. Höjdpunkten blir exaktare ju längre norrut vi går.

Hindarnas parningsberedskap startar i hjärnan

När dagarna blir kortare och ljusmängden minskar aktiveras hypofysen och hypotalamus i hjärnan på hinden och äggstockarna börjar producera hormoner som leder till att hinden blir parningsberedd. Hinden ovulerar inte eller visar andra tecken på brunst förrän nivåerna av luteiniserande hormon, östrogen och progesteron i kroppen är de rätta. När detta har skett är honan parningsberedd under en mycket kort tid, i ungefär två-tre dygn.

Bockarna är i praktiken parningsberedda så fort de har fejat basthuden av hornen.

Deras tolerans gentemot andra bockar börjar minska och ”ungkarlsflockarna” som uppträder allmänt på sommaren börjar upplösa sig.

Parningsdesperationen växer under hösten och de ständigt ökande testosteronnivåerna visar sig i beteendet. Frustrationen får utlopp på olika sätt, som att gnida hornen mot träd, sparka upp gropar i marken och slutligen strida med andra bockar. Först i mitten på november kommer bockarna åt att betäcka hindarna. Parningsförmågan sitter i ända tills de fäller hornen på vårvintern.

Bockarna strövar mera under brunsten

I motsats till rådjuren hävdar vitsvanshjortarna inte revir. Hjorten håller sig alltså inte med ett eget revir att övervaka där den aktivt avhyser inkräktare. Hjortarna har i stället hemområden där de i regel håller till. Hjorthanarnas hemområden är större än råbockarnas revir och överlappar ofta andra hjorthanars hemområde.

I Nordamerika har man med GPS-halsband följt med hur vitsvanshjortar rör sig och det har visat sig finnas betydande individuella skillnader. Universitetet i Mississippi försåg 92 bockar med halsband och 45 av dem rörde sig under brunsten långa vägar utanför sitt hemområde medan de övriga höll sig i eller nära hemområdet.

Somliga hanar håller sig alltså strikt till sitt eget hemområde medan andra strövar långa vägar utanför. En bock simmade till och med varje år av och an över Mississippifloden, vilket betyder en simtur på cirka 1,6 km enkel resa. Bockarna strövade omkring året om, men gjorde det ännu mer under brunsten.

Värt att notera är att de undersökta bockarna år efter år strövade enligt i stort sett samma mönster. Om främmande bockar gästspelar i dina jaktmarker under brunsten, sådana som inte annars visar sig under jaktsäsongen, är det mycket möjligt att de nästa år upprepar visiten vid i stort sett samma tid.

Under brunsten ökar dessutom aktiviteten under den ljusa tiden på dygnet, i synnerhet på morgnarna.

Bästa tiden för jakt infaller ett par veckor före brunsttoppen

Den parningsberedda hinden håller sig dold i skogen tillsammans med sin utvalda bock för att koncentrerar sig på det förestående. De rör sig därför väldigt lite. Under brunstens höjdpunkt kan det därför kännas som om de vuxna hjortarna skulle ha försvunnit. På åkrarna syns mest bara enstaka kalvar.

För bockjakten infaller den jaktmässigt bästa tiden under de två-tre veckorna före brunsten toppar. Den här tiden kallas förbrunsten. Det klart viktigaste vid planeringen av jakten är att jaga i ett område där det finns gott om hindar. Vid månadsskiftet oktober-november börjar bockarna aktivt göra dagliga rundor för att kontrollera hindarnas legor för att känna efter om de första honorna skulle ha börjat brunsta. När testosteronnivåerna står på max beter sig bockarna vårdslöst och rent av desperat, och därför kan man se dem igång längs hela dagen.

När bockarna kontrollerar legorna använder de luktsinnet och rör sig därför under vinden för att känna efter om det skulle finns feromoner i luften som skvallrar om parningsberedda honor. Vid den här tiden på året är bockarna därför benägna att snarare korsa sina upptrampade stigar än följa dem.

När det desperata letandet efter en parningsberedd hind pågår är bockarna också maximalt känsliga för stimulans av olika slag. Den som härmar honans brunstläte med en lockpipa kan lura till sig en kärlekskrank bock inom skotthåll. Likaså kan skramlande med horn få en aggressiv bock att dyka upp för att avhysa eventuella konkurrenter, i synnerhet om det i grannskapet finns honor som snart brunstar.

Novembermorgnar i början av månaden och i närheten av legorna är särskilt bra platser för att locka på hjorthanar. Honornas beteende förändras däremot inte särskilt mycket före brunsten, så kvällsjakten bör därför förläggas till platserna där hjortarna betar. Även där är lockandet en metod som rekommenderas. Det kan vara precis vad som behövs för att locka fram en parningsgalen bock i dagsljus.

En kombination av hjortbulvan och hornskrammel eller lockpipa gör lockjakten ännu intressantare. På en stor åkerslätt kan detta vara den avgörande faktorn som lockar den utsedda hjortbocken inom skotthåll.

Hjortstammens könsfördelning är avgörande

När hinden har hittat en lämplig bock och parningen har lyckats så är brunsten över för hennes del och hon återgår till sin normala rytm. Bocken däremot fortsätter leta efter nästa hind att betäcka. För bockarna är brunsten således inte alls ett hundrameterslopp utan snarare en maraton.

Men om hinden inte hittar en partner eller om betäckningen misslyckas så blir hon brunstig igen efter cirka 28 dygn. Om parningen inte lyckas då heller så flyttas brunsten igen 28 dagar framåt. I praktiken fortsätter det här ända tills hinden blir dräktig. Eventuella kalvar föds alltså minst en månad senare, vid månadsskiftet juni-juli.

De ovanligt små kalvar som förekommer på hösten är nästan undantagslöst sent födda. Litenheten beror alltså inte på någon utvecklingsstörning eller på att kalven skulle vara moderlös. Om det förekommer ovanligt många små kalvar i ens jaktmarker så beror det på bockbrist. Vilket jaktföreningen ska reagera på genom att justera fällningsproportionerna.

Man hör ofta jägare säga att den selektiva jakten bara handlar om att odla troféer, men ingenting kan vara mera fel. Syftet med den selektiva jakten är att bevara en optimal struktur på stammen för att det ska finnas tillräckligt många parningsgamla bockar i förhållande till hindarna.

När tillräckligt många bockar blir fullvuxna har det självfallet också betydelse för jägare som uppskattar troféer. Men det har också en direkt koppling till slaktvikten på höstens kalvar. Om stammen mår bra och brunsten fungerar som den ska, så mår också jägarnas frysboxar fint!

Den selektiva jakten är ett viktigt verktyg för förvaltningen av stammen och gynnar i det långa loppet samtliga parter. Oavsett om det primära syftet är viltkött eller troféer.