Älgjakt med ställande hund
– en jaktform i ständig förändring
I många föreningar utgör den ställande hunden hörnstenen för en lyckad älgjakt. Hundens betydelse för vår inhemska älgjaktskultur är mycket riktigt stor, men har det alltid varit så och kommer det att förbli på samma sätt?
Älgjakten och de olika jaktmetoderna är knutna till storleken på vår älgstam. Som de flesta vet var vår älgstam i början på 1900-talet nästan utplånad, bland annat på grund av tjuvjakt. Uppskattningarna varierade från några tiotal individer till några hundratal.
Driftiga personer tog då itu med att återuppliva stammen, bland annat genom uppfödning i hägn. På forstmästare Gustaf Wredes af Elimä initiativ fångades några älgar och sattes i ett bevakat hägn för att skyddas mot tjuvjakt. Några år senare kunde en flock älgar återfå friheten i naturen. Trots den här verksamheten var älgen fortfarande fredad året om i 1934 års jaktlag.
Efter andra världskriget skulle krigsskadeståndet betalas. Eftersom det behövdes stora mängder virke och fort så började man avverka större arealer och kalhyggen.
De stora kalhyggena blev till stora plantskogar som fungerade som utmärkta middagsbord för älgen och uppväxtmiljöer för kalvarna. På det viset fortsatte älgstammens uppgång och jakten kunde återupptas.
Uppgångsåren och den stora älgstammen startade utvecklingen
På 70-talet lade älgstammens uppgång i en högre växel och älgjaktens popularitet höll jämna steg. Under de hetaste älgjaktsåren på 1900-talet var jakten – tack vare den levande landsbygden och bygemenskapen – i högre grad en varmanssyssla än i dagens urbaniserade Finland. Älgjakten sköttes oftast med långa mänskliga drevkejdor och passkedjor.
Hundar användes som ett hjälpmedel för att sätta viltet i rörelse, men hundraserna som användes varierade stort, liksom metoderna. I 1971 års jaktförordning fastställdes för första gången en maximal mankhöjd för drivande hundar på älgjakt.
Eftersom den finska spetsen genom tiderna har fungerat som en universalhund för allt vilt började skällande hundar för älgjakt etablera sig i större omfattning först på 80-talet. När det blev vanligare med ställande jakthundar på älgjakt – björnhundar, spetsar med flera nordiska raser – började dagens främsta jaktform finna sin form. Den stora älgstammen och den allt större avskjutningen ledde till att jaktformerna utvecklades och blev effektivare.
Teknologin formar
Under de senaste årtiondena har uppgången för den ställande älghunden fortsatt eftersom den gör det möjligt att jaga med mindre jaktlag. Uppgången har dessutom fått draghjälp av pejlhalsbandens utveckling.
Dagens pejlhalsband visar var hunden befinner sig, hur fort den avancerar och skalltätheten nästan i realtid. Pejlhalsbandet tillåter att hunden söker av ett stort område utan risk för att försvinna så jägaren förlorar sin värdefulla jaktkamrat. Det här har lett till nya sätt att bedöma hundens egenskaper.
Att hunden är vidsökt och jobbar självständigt har blivit viktigare efter hand som pejlarna har blivit vanligare eftersom jägaren inte behöver lägga massor med tid på att hitta den. Inte heller är det lika viktigt att den återvänder till utgångsplatsen.
Pejlhalsbanden gör det också möjligt för jägarna i ett jaktsällskap att i realtid hålla varandra underrättade om positioner, planera jakten medan den pågår och reagera om älgen och hunden lämnar jaktområdet. Så sent som för ett par årtionden sedan hade jägarna förblivit ovetande. Den moderna teknologin har mycket riktigt förändrat älgjaktens strategi eftersom den har format egenskaperna som vi önskar hos jakthunden, jaktsättet och den enskilda älgjägarens jaktdag.
Älgjakten år 2050?
Trots regionala skillnader och varierande storlek på jaktlagen håller älgjakten med ställande hund i sina olika former ställningen som den främsta älgjaktsformen, från norr till söder här i landet. Tack vare den moderna teknologin har den ställande älghunden blivit den finländska älgjägarens främsta jaktkamrat och en fullvärdig medlem i jaktlaget, ofta den viktigaste.
Älgjaktskulturen i vårt land har förändrats och utvecklats i takt med storleken på älgstammen. I processen ingår faktorer som teknologin, förändrade prioriteringar beträffande hundraserna och utbildningen samt kraven som miljön ställer. Dessutom har markägandet splittrats och urbaniserats.
I skenet av den här utvecklingen torde det vara klart att förändringen är fortlöpande och att även älgjakten i vårt land kommer att formas och utvecklas efter hand som de rådande förhållandena, samhällets behov och informationsflödet förändras.
År 2050 kommer älgjakten knappast att vara precis den samma som den är idag. Men även om prioriteringarna förändras, befolkningen åldras och teknologin utvecklas så kommer den ställande älghunden sannolikt att befinna sig i älgjaktens centrum.
Källor: Jaktlagstiftningen 1934 och 1962, Jaktförordningarna 1956-1971
Intervjuer: Finska spetsklubben: Isoviita, Finska jämt- och gråhundsklubben: Immonen
Hundens arbete skapar en behärskad jaktsituation
Idén med en ställande hund är att den ska söka av jaktområdet i tillräckligt vida slag för att hitta färska doftspår av älg och börja följa viltet. När hunden når älgen ska den i idealfallet ställa sig framför djuret och med sitt skall hejda älgen och hålla den kvar. Därefter fortsätter den skälla och kretsar outtröttligt kring älgen eller älgarna, om så krävs i flera timmar så att jägaren osedd kan smyga sig fram, i sidovind eller under vinden, för att komma till skott.
Den ställande älghunden skapar en behärskad jaktsituation där jägaren kan observera viltet och lugnt välja individen han fäller för att rikta jakttrycket efter målsättningarna. Med en ställande hund går det att jaga effektivt också på ett begränsat område och i situationer där traditionell drevjakt kan vara riskabelt på grund av vägar eller bebyggelse.
Jakt i många former
Det primära vid jakt med ställande älghund är att hunden ska lokalisera älgarna och leda jägaren till dem. Jaktsättet varierar dock på olika håll i landet beroende på omständigheterna, vägnätet och storleken på jaktområdet.
I synnerhet i de nordliga delarna av landet bedrivs älgjakten i mindre sällskap, ofta bara en eller några jägare med hund. De vida skogsområdena och det glesa vägnätet framhäver värdet av en uthållig och vidsökt älghund. Om älgen smiter när ett litet sällskap jagar i en enorm ödemark kan det ta flera dagar att få tag på hunden och börja om igen. Dessutom är det väldigt svårt eller omöjligt att ställa upp passkedjor i väglösa marker. I sådana situationer blir det ännu viktigare att jägaren förstår hur älgar reagerar på jakt och att hunden är vidsökt och uthållig.
I söder är jaktområdena mindre och vägnätet tätare; där har ett större jaktlag klart större nytta av att ställa upp passlinjer. I söder kan jakten med ställande hund vara väldigt annorlunda till sin natur än jakten i norr. En älg som smiter från skallet kan styras till passlinjen och då är det inte lika avgörande att kunna smyga till skallet.
