Jakttiderna för skogshönsen bygger på kvalitetsinformation om viltet
Jakttiderna för skogshönsen förlängdes med en ändring i jaktförordningen. Jakttiderna bygger på fågelstammarnas utveckling enligt inventeringen av vilttrianglarna. Det viktigaste när det gäller regleringen av jakten är att inte äventyra hållbarheten. Jakttiderna granskas varje år och vid behov begränsas de med en förordning utfärdad av jord- och skogsbruksministeriet.
Skogshönsens stammar varierar kraftigt från år till år och i olika delar av landet, vilket innebär att det inte är någon enkel uppgift att reglera jakttiderna. De cykliska variationerna är typiska för hönsfåglarna. Oftast är cyklerna sex till sju år långa medan skillnaderna i fågeltäthet mellan vågdal och toppår kan vara det dubbla eller tredubbla.
Syftet med regleringen är att begränsa jakten när hönsfåglarna är på väg utför och när de befinner sig i en vågdal eftersom jakten då skulle drabba främst stammens produktiva del. Vi försöker alltså göra det lättare för stammen att vända uppåt igen. Under tillväxtfasen och toppåren finns det gott om unga fåglar med en naturligt hög dödlighet. Då kan avskjutningen vara större och det finns kanske inte ens något behov av att begränsa jakten.
Från 60-talet till slutet av 80-talet blev skogshönsen klart färre, sannolikt på grund av förändringar i livsmiljöerna. Sedan 90-talet har utvecklingen för tjädern, orren och järpen varit stabil i nästan hela landet och på sina håll uppåtgående, men i vissa delar av landet kan även en nedåtgående utveckling noteras. Riporna har däremot minskat rejält, utom i Övre Lappland.
Förlängningen av jakttiderna för skogshönsen beror främst på att fågelstammarna har varit stabila under de senaste decennierna i stora delar av landet eller har ökat. Dessutom har vi numera exaktare information om fågelstammarnas utveckling på regional nivå och jakttrycket har blivit klart lindrigare.
Viltinformationen framtidssäkrar jaktens hållbarhet
I vårt land regleras jakten på skogshöns främst genom begränsningar av jakttiderna. Viltförvaltningens strategi är numera den, att jakträttsinnehavarna och jägarna själva ska reglera jakten och göra det ännu mer strukturerat, så att behovet av begränsningar genom förordningar skulle minska.
För jaktföreningarna innebär strategin bättre användning av viltinformationen vid planeringen av jakten och planmässigare avskjutningskvoter. Vid behov tillkommer ytterligare begränsningar, som fredningar av spelplatser på hösten. Jägarnas kunnande, vetande och ansvarskänsla ska vidareutvecklas, bland annat beträffande bytesmängderna, jaktmetoderna och den selektiva jakten.
Det här liberalare förfarandet bygger på informationen om fågelstammarna och jakten, och förutsätter ett tillräckligt tätt nät av vilttrianglar. Brist på information leder oundvikligen till att viltförvaltningen tvingas införa geografiska begränsningar i jakten enligt försiktighetsprincipen, som till en del kan vara obefogade.
Hur jakttiderna fastställs
Under de senaste åren har jord- och skogsbruksministeriets förordning om jakttiderna för skogshönsen byggt på det förslag som Finlands viltcentral har gjort upp. I beredningen deltar företrädare för ministeriet och Naturresursinstitutet.
Till de viktigaste faktorerna som vi granskar när vi fastställer jakttiderna hör riktningen på artens långtidsutveckling och jämförelsen mellan den senaste fågeltätheten och de tidigare åren. Beträffande variablerna är det viktigt att ta hänsyn till granskningsperiodens längd. Vi tar också hänsyn till den nuvarande riktningen på fågelstammens utveckling (även om den här faktorn är mindre viktig), det vill säga den fas i cykeln som stammen befinner sig i. Dessutom väger vi in avskjutningsgraden för fågelarten i det aktuella området och några faktorer till om det är befogat. Om det inte finns tillräckligt med inventeringsinformation för området så följer vi försiktighetsprincipen. Och vi avgränsar stora enhetliga kommungrupper till områden med samma jakttider.
Besluten om jakttiderna bygger inte enbart på årets triangelresultat och inte heller för snävt på informationen från några få inventerade vilttrianglar.
På grund av livsmiljöfaktorer och andra skäl finns det stora geografiska skillnader i fågeltätheterna och produktionen av ungar som vi måste ta hänsyn till när vi fastställer jakttiderna. Nätverket av vilttrianglar måste vara tillräckligt tätt för att vi ska få in tillräckligt mycket information om fågelstammarnas utveckling i varje område. I detta nu räcker nätverket av inventerade vilttrianglar till, utom i några glest bebyggda trakter och vid sydkusten.
Jakttiderna ska standardiseras
Vi kommer att införa en standardisering för att göra det lättare att planera och realisera jakten. Den börjar därför alltid på samma datum, den tionde september. Förkortningarna av jakttiderna görs i slutet av säsongen för att spara på de livskraftigare individerna som med större sannolikhet överlever vintern.
Tanken är den, att det ska finnas tre jakttider för tjäder, orre och järpe; en, två eller tre månader.
Utgående från hur en art utvecklas slutar jakten den 10 oktober, den 10 november eller den 10 december. Om det är väldigt illa ställt med en stam så fredas arten helt och hållet. Januarijakt på tjädertuppar och orrtuppar tillåts bara under särskilt gynnsamma förhållanden.
Matti Kervinen, Mikael Luoma, Antti Siira, Marko Svensberg, Mikko Alhainen, Sami Tossavainen och Jukka Keränen, Finlands viltcentral
