Flerartsförvaltning i Finland

De små hjortdjuren har ökat i sydvästra Finland, älgstammen har reducerats till målnivån, björnstammen i Östra Finland har ökat till historisk storlek och beträffande vargstammens riklighet har en förskjutning inträffat från öst till väst. Viltstammarna är i förändring och stamförvaltningen måste reagera på förändringarna.

Vad betyder flerartsförvaltning?

Med flerartsförvaltning avses en stamförvaltning där arternas inbördes beroendeförhållanden och interaktion beaktas. I naturen är rovdjuren beroende av bytesdjur, på samma sätt som växtätare är beroende av växtnäring. Vargen jagar huvudsakligen hjortdjur, och förändringar i näringssituationen inverkar därigenom på vargstammen. Björnstammen är inte på samma sätt beroende av hjortdjur. När tillfälle ges försöker också de fälla hjortdjurskalvar, vilket inverkar på hjortdjurens kalvproduktion.

När man överväger stamförvaltningsmålen för olika arter kan man inte förbise beroendeförhållandena. I praktiken betyder det att man vid fastställandet av älgstammens storlek och planeringen av jakten också tar med den regionala förekomsten av varg och björn i beräkningen. På motsvarande sätt beaktas olika hjortdjursarters riklighet i stamförvaltningen av stora rovdjur. Det är viktigt att beakta regionala skillnader. Till exempel Norra Karelen och Egentliga Finland är sinsemellan mycket olika, såväl vad gäller landskapen som arterna.

Förhållandena mellan olika arter i praktiken

Vargen är starkt beroende av hjortdjur för sitt näringsintag. Inverkan av regionala skillnader syns tydligt i synnerhet i vargens stamutveckling. Den starka stammen av vitsvanshjort i Sydvästra Finland har möjliggjort uppkomsten av många nya revir i ett område där man tidigare inte trodde det skulle vara möjligt att en riklig vargstam skulle uppstå, på grund av den splittrade livsmiljön. Älgstammen, som är starkare i väst än i öst, har genom den goda näringstillgången främjat en starkare vargstam.

Björnstammen i närheten av östgränsen har, förmodligen delvis på grund av migrationen från Ryssland, vuxit sig ovanligt stark under de senaste åren. Eftersom björnen jagar älgkalvar på somrarna har den kraftigare björnstammen haft en direkt inverkan på kalvproduktionen i området, vilken är mindre än i övriga delar av landet. Detta har man i sin tur behövt beakta i beskattningsplaneringen av älgjakten, i form av ett minskat antal jaktlicenser och minskad bytesmängd.

Inverkan på mänsklig aktivitet

I en nyligen publicerad undersökning av Ilpo Kojola m.fl. konstateras att sannolikheten för hundskador orsakade av varg minskar när hjortdjursstammen i området växer. Hundskador är en betydande orsak till konflikt mellan människor och rovdjur. Det är emellertid svårare att förebygga hundskador än övriga skador orsakade av rovdjur. Den mindre mängden skador har bidragit till vargstammens ökning i västra Finland, eftersom skador som upprätthåller konflikten inte har uppstått i nämnvärd omfattning. Man kan till och med säga att den starka vitsvanshjortstammen i Sydvästra Finland har bidragit till skyddet av vargen.

Viltpolitiken är konfliktkänslig och vid beslutsfattandet är det nödvändigt att hitta kompromisser. Det är mycket enklare att välja mellan två faktorer än mellan fyra som är sinsemellan kopplade till varandra. När målen fastställs måste man förstå att det är en utmaning att uppnå sinsemellan motstridiga mål. På många ställen krävs en mer helhetsbetonad överblick och vision för stamförvaltningen och viltstammarnas utveckling.

Förvaltningen av hjortdjursstammarna styrs till exempel av de skador som hjortdjur orsakar jord- och skogsbruket samt av trafiksäkerhetsfrågor. Målen för hjortdjursstammarna bör i fortsättningen beaktas mera mångsidigt än i nuläget vid stamförvaltningen av stora rovdjur och tvärtom.