Snatteranden kom för att stanna
En vinnare bland änderna

Snatteranden är den senaste anden som har funnit vägen till vårt land på naturlig väg. Den kommer från mellersta och östra Asien och har därifrån spritt sig västerut och har erövrat Europa ända till Portugal och Island. I vårt land dök de första häckande paren upp på 70-talet, men ännu i början av 90-talet uppgick populationen inte till mer än några tiotal par. Vid den tiden var arten redan allmän på södra sidan av Finska viken, alltså i Estland.

På 90-talet började snatterandens uppmarsch i näringsrika havsvikar utmed våra kuster. Minken och mårdhunden var då ännu ingen landsplåga så våra snatteränder kunde föröka sig i rask takt. I eutrofa vatten kring Helsingfors, Åbo och Uleåborg bildades koncentrationer med flera par för att sedan från detta utgångsläge på 10-talet sprida sig glest utmed kusten från Vederlax till Torneå. Snatterandspar uppenbarade sig också i flera näringsrika fågelsjöar i inlandet och vid dammarna kring vattenreningsverk.

Nu på 20-talet har snatteranden skruvat upp utbredningstakten ännu mer. Vid kusterna finns arten numera också i skärgården och i inlandet sträcker sig den glesa utbredningen ända till Skogslappland. De nordligaste observationerna av par har gjorts i Enare. Den kraftiga ökningen kan förstås delvis bero på ett effektivare observerande för den fjärde fågelatlasen, men i jämförelse med den föregående atlasen har arten ändå brett ut sig häpnadsväckande mycket. Vår häckande snatterandsstam torde redan uppgå till drygt 1500 par!

En exceptionell vinnare bland änderna?

Utmed den sydfinska kusten utgör snatterandskullarna en allt vanligare syn. Kullarna är ofta stora och de verkar klara sig bra tills de blir flygga. Produktionen av ungar verkar fungera som den ska. Arten undviker rovdjur genom att häcka på öar där det knappt alls finns några mårdhundar eller rävar. Mås- och tärnkolonierna i skärgården ger skydd också mot andra boplundrare, som kråkfåglarna.

Från öarna leder honorna sina kullar till näringsrika våtmarker på fastlandet, som Finno i Esbo. Där kan man i bästa fall få syn på bortåt 20 kullar! Huvudstadsregionen har mycket riktigt spelat och spelar fortsättningsvis en viktig roll för snatterandens uppgång. Där finns det inte bara fina livsmiljöer för kullarna utan också utmärkta beten på hösten. Grundträsk i Esbo har den största höstkoncentrationen av snatteränder här i landet. Under de senaste höstarna har där funnits mer än 500 snatteränder som betar tillsammans med bläsänder, ofta ända till slutet av oktober.

Dessutom känner vi till att det i synnerhet i det sydvästra hörnet av landet finns flera platser där änderna rastar och betar på hösten.

Vad har då avskjutningen på andjakten att berätta om snatteränderna?

I vårt land är snatteranden fredad i naturvårdslagen. I det övriga Europa är arten jaktbar i de flesta länderna. I det knappa dagsljuset på hösten är arten svår att identifiera, för att inte tala om kvällsflygningen. En fredad art som flyger i flock med jaktbara änder är en knepig kombination, både för jakten och fredningen.

I Kuopiotrakten har man i många år samlat in vingprover av fällda sjöfåglar; där påträffas snatteränder väldigt sällan och bara sådana år då arten har häckat vid någon sjö där det bedrivs forskning. I praktiken påträffas snatteränder bland de fällda änderna i ungefär samma proportioner som arten förekommer bland änderna. Även i de nationella insamlingarna av vingprover förekommer det enstaka snatteränder. Det har dock gått nästan tio år sedan den senaste insamlingen och snatterandens accelererande uppgång inleddes efter den. I våtmarkerna i landets södra delar har det allt emellanåt samlats in andvingar och vid de här insamlingarna verkar snatteranden ha blivit vanligare bland proverna i takt med att stammen har ökat.

Vinginsamlingarna verkar berätta både att snatteranden har blivit vanligare och att den är svår att känna igen. Men för att tillförlitligt kunna fastställa att en sällsynt art förekommer i avskjutningen så krävs det långa tidsserier för både avskjutningen och häckningen. Något sådant material har vi inte här i landet.

Vartåt leder framtiden?

Här i vårt land har snatteranden anpassat sig väl till ett liv i våtmarkerna kring tätorter, spillvattenbassänger, skärgården och fågelvatten. Tätorterna utmed kusten ger arten ett gott skydd mot jakt samtidigt som jakten på mink och mårdhund gynnar häckningen i fågelsjöar. Trots den oavsiktliga jakten så har uppgången inte mattats av.

Tillståndet för snatteranden i vårt land är med andra ord gynnsamt. Vore det därför skäl att överväga en flyttning av arten till de jaktbaras skara? Det skulle knappast öka den jaktliga dödligheten eftersom arten varken hittills eller framledes kommer att identifieras på jakt. På det viset skulle vi slippa de oavsiktliga lagöverträdelserna.

I vårt land hittar vi arter som skedand och brunand, som numera är sällsyntare än snatteranden eller har minskat till snatterandens nivå. Kanske vore det förnuftigare att göra snatteranden jaktbar och fridlysa de sällsyntare sjöfåglarna, som man har gjort med sothöna och brunand?