Jag tog ledigt halva skoldagen och följde med pappa på duvjakt. Väl framme kvickt på med camo-kläderna och iväg till passet. Men det var glest mellan duvorna och de få som satte sig i träden för att kika på oss satt olämpligt för ett skott.  

Så vi beslöt att åka hem igen. Jag stannade på passet för att packa grejerna medan pappa gick en sväng för att sprida ärter omkring sig. Precis som pappa kom gående tillbaka satte sig en duva i ett träd bakom honom. Han la sig på marken och väntade på att jag skulle sätta igång. Geväret var ännu inte undanstuvat så jag började sikta. Duvan satt perfekt placerad utan någonting skymmande i vägen. Jag fångade den i hårkorset och sköt ett bra skott, trots att jag var spänd och hjärtat bultade. Bom! 

Vi åkte hem. Ingen jaktlycka den här gången. Men det förargade mig ändå inte eftersom jag i alla fall hade fått skjuta mitt första skott på jakt. Jag hade ju i alla fall försökt fälla duvan! 

Väl hemma började vi fundera på att åka till ett annat duvpass. Vädret var fint och ingendera av oss hade nånting annat för sig den eftermiddagen. Så vi åkte iväg för att tillbringa kvällen på ett annat ställe. 

Så vacker vilar världen 

Det var underbart fridfullt på det nya stället. Lite förargade det förstås att inte fler duvor var på gång eller att de inte dröjde sig kvar, men samtidigt njöt jag av att bara sitta där. Pappa berättade jakthistorier från sina ungdomsår. Kvällssolen värmde gläntan och skimrade i trädens toppar. Naturen visade sig från sin bästa sida. Jag bara låg där, lyssnade och spanade. 

Till slut satte sig en duva i torrakan framför oss. Perfekt placerad! Det perfekta ögonblicket! Ingen vind. Duvan avtecknade sig tydligt och vände sidan mot mig. Jag försökte ta det lugnare än föregående gång. Jag fick duvan i siktet och såg den tydligt. Jag höll andan och började krama avtryckaren, men såpass omedvetet att jag inte visste när kulan skulle explodera iväg. Alltså precis som jag hade blivit lärd. Jag försökte ligga alldeles stilla och hålla hårkorset där som jag ville träffa duvan. Men hjärtat bankade så det störde koncentrationen. Jag höll andan ända tills skottet brann av. Pang! 

Duvan gled iväg bort mot skogen och jag tyckte mig se fjädrar virvla. Jag var bergsäker på att jag hade sett virvlande fjädrar. Pappa menade att det var skottet eller fågeln som hade fått kvisten att brista, och att det var småskräp som hade sett ut som fjädrar i solskenet. Det hade sett så naturligt ut när duvan försvann bland träden att det var svårt att tro på en träff. Vi gick bort till torrakan för att kolla läget. 

Jag hade rätt. Det låg fjädrar på marken. Jag hade träffat, men inte tillräckligt bra. Det kändes inte alls bra eftersom den skadskjutna duvan redan kunde vara långt borta. Så pappa och jag började finkamma skogen. Terrängen var besvärlig och vi hade ingen hund som hjälp. Vi letade länge innan vi gav upp och återvände till passet. Pappa var fortfarande övertygad om att jag hade bommat och menade att fjädrarna hade lossnat av ren förskräckelse. Tanken fick mig att känna mig lite bättre. I såfall var ju fågeln inte skadad. 

Från passet kikade jag mot skogen och insåg att vi hade letat på fel plats. Så jag ville tillbaka igen. Jag återkallade i minnet hur duvan hade glidit iväg och riktningen, och vi beslöt att kolla en annan bit av skogen. Det gick några minuter utan någon duva tills pappa ropade på mig. Jag upptäckte honom mellan träden med ett grin i ansiktet. Och där var ju duvan! Den hade glidflugit in i skogen och dött bakom en stubbe. Lättnaden var stor. Pappa la armen om mig och skrattade, och så stod vi där en stund på det viset.  

Jag lärde mig en väldigt viktig sak; när ett vilt blir skadskjutet måste man göra sitt yttersta för att hitta det. Man måste verkligen försöka. Om det ändå verkar hopplöst så ska man återvända till utgångspunkten och ta sig en funderare.

Med känslorna på ytan

Slutet gott allting gott. Det enda som dämpade stämningen var att jag på passet hade legat på blåbär som hade färgat av sig genom camojackan till min favoritträningsdräkt inunder. Jag lärde mig alltså flera saker den här dagen! 

Under hemfärden blev jag lite känslosam. Mitt första fällande skott hade varit en vacker och minnesvärd stund, men eftersom jag är en djurkär person så väckte det också vemodiga känslor och tankar. Men de tyngde inte sinnet särskilt länge eftersom det som jag hade fått uppleva var så fint och unikt.