Mina tankar om jakt

Jag har aldrig jagat. Kanske beror det på att ingen i släkten sysslar med jakt. Eller på att jag under grabbåren blev intresserad av rockmusik. Pengarna gick till skivor och instrument.

Jag var ett stadsbarn som tillbringade skolloven hos mormor i Pello. Morfar hade dött och det fanns inga andra karlar i huset. Någon hagelbössa hängde alltså inte på väggen. Men jag blev ändå intresserad av fiske. Några av mina kamrater i Pello jagade. De hängde med på and- och harjakter. Hos min kompis Kari födde de upp harhundar. Han berättade ofta om hundar och jakt.

Med Kari upplevde jag sådant som de flesta stadsgrabbar aldrig får vara med om. Han jagade med fällor; gillrade slagjärn för bisamråttor på stränderna av ödemarkssjöar i trakten. Den norrgående järnvägen passerade Pello by. På den tiden kördes ingen persontrafik utan det var virkesvagnar som passerade ett par gånger om dagen. Jag traskade i hälarna på Kari längs banvallen till en tjärn långt borta i skogen för att gillra slagjärn. Han lyfte de drunknade bisamråttorna ur vattnet, flådde dem och sålde skinnen. På vintern jagade Kari räv med slagjärn tillsammans med Heikki, en annan av mina kamrater där. Vi övernattade i en skogsstuga som hade en eldstad som inte lagrade värmen utan måste eldas fortlöpande. Det var jag som vaktade elden.

Räven är ett försiktigare djur än bisamråttan. Att gillra slagjärn i rävspår kräver största omsorg. Kari och Heikki var borta hela dagen med sina fällor medan jag eldade i spisen och sjöng. Hemma täcktes jag inte sjunga eftersom det alltid fanns någon som hörde. Jag sjöng vad som föll mig in, på hembakad engelska eller snarare rotvälska. Jag upptäckte att jag kunde hitta på melodier. För mig blev det en avgörande jakt eftersom den fick mig att börja komponera och sätta ord till egna låtar.

Kari formade mina åsikter om jakt och fiske. Han godkände exempelvis inte studsare på jakt efter skogsfågel. Han hade ingen fågelhund som kunde skälla på en orre eller tjäder uppe i ett träd. Enligt honom skulle en riktig karl smyga sig nära och skjuta fågeln med hagelbössa.   

Vi tittade en gång på en dokumentär på teve om president Kekkonen. Han blev filmad när han skidade, fiskade och jagade. Kari blev alldeles ifrån sig när han såg presidenten på vaktjakt med studsare och kikarsikte. Efter det var Kekkonen inte länge någon riktig karl. Och idioterna som sköt genom bilfönstret på skogshöns som plockade småsten på skogsvägar var gemena skurkar.

Det här hände på 70-talet. Naturskyddet trampade i barnskorna. Fabriker och tätorter släppte ut sitt avloppssvatten orenat i sjöar och åar, och bilister slängde sorglöst sitt skräp längs vägkanterna. Naturen var bara till för att utnyttjas. Den levererade vilt, fisk, bär, svamp och virke. Bara ett fåtal konstnärliga själar såg skönhetsvärden i naturen.

Jag och mina kamrater i Pello var bekymrade för naturen här i landet. Vi lämnade aldrig skräp efter oss i naturen. Vi täckte alltid spåren efter brasan innan vi gick. Beklagligtvis syns spåren efter tanklösa personer överallt. Ofta känns det som att kämpa mot väderkvarnar. Lyckligtvis har attityderna förändrats. Men naturen är ändå alltid hotad.

Kari ville att Pellonjärvi skulle bevaras som en fin fågelsjö. Han snickrade knipholkar som vi hängde upp i strandskogarna. Han ville beskatta kråkorna eftersom de plundrade sjöfåglarnas bon. Så han fixade en uvattrapp som han satte på en stör och ställde upp på en obebyggd strand. Kråkorna blev förstås som galna och anföll uven, och Kari sköt med hagelgeväret.

Somliga betraktar jakten som en machosport för råskinn. Själv tänker jag inte på det viset. Jägarna som strövar i naturen brukar också älska den. De vill bevara naturen, både för sig själva och för kommande generationer. Jakten innebär också kamratskap och gemenskap vid brasan. För mig har naturen alltid varit helig, heligare än den finaste katedral. Ur naturen har jag öst hinkvis för mina sånger och böcker!