I björnjakten i Näätäjoki i Loimola 1929 deltog bland annat herrarna Jansson och Ekman, forstmästarna Krook och Multamäki samt apotekare Durchman.

Karelska jakttraditioner
blev finländsk jaktkultur

För cirka 80 år sedan gick de karelska jaktmarkerna förlorade. Hur såg då jakttraditionerna ut i det avträdda Karelen?

Text Reijo Orava Bilder Finlands Jaktmuseum

Publicerad19.11.2020

I början av 1900-talet var de jaktliga förhållandena i det numera avträdda Karelen väldigt varierande. Näset var tätt bebodd jordbruksbygd. Älgar och stora rovdjur var så sällsynta att observationer rapporterades i pressen. Jakten handlade om småvilt och var till övervägande del en söndagssyssla.

Ladogakarelen och Gränskarelen var däremot skogsdominerade och glest bebodda, till och med ödemarker. Där fanns rovdjur och älgar, åtminstone så det räckte till för tjuvjakt. För många familjer var jakten betydelsefull i kosthållet och specialiserade pälsjägare sålde vidare till kringresande uppköpare och gjorde sig stora förtjänster. Ekorrarna, rävarna och mårdarna var med dagens mått mätt sällsynta.

Det var nödvändigt att minska på de stora rovdjuren. I slutet av 1800-talet rörde sig de skickligaste jägarna ända till Åbo som rådgivare vid vargjakt. På björn tjänade man bäst på att sälja jakter till herrskapsjägare. På vårvintern anlände penningstarka gäster ända från Helsingfors och utlandet för att jaga björn.

Säljakten i Finska viken och Ladoga utgjorde ett särdrag i den karelska jaktkulturen. Sälarna konkurrerade med fiskarna, vilket bidrog till den intensiva jakten.

Jakten började organisera sig

På 1800-talet uppstod tanken att skydda viltet och organisera jakten, liksom även de första jaktföreningarna. Men först när Finland hade lösgjort sig från Ryssland började jaktföreningar bildas, främst bland de högre samhällsskikten i städer och kyrkbyar.

Utvecklingen tog fart på allvar sedan Finlands jägarförbund grundats 1921. Tre av de elva grundande föreningarna fanns i Viborg. Tack vare förbundets rådgivande verksamhet började föreningar uppstå också på landsbygden och i slutet av 30-talet fanns det åtminstone 56 jaktföreningar i det numera avträdda Karelen.

Följande milstolpe kom med 1934 års jaktlag. Där stadgades att jaktvårdsföreningar skulle grundas, vilket även skedde i Karelen. Men när vinterkriget bröt ut hade verksamheten knappt ens börjat.

Den jaktliga utvecklingen och organiserandet följde samma banor i Karelen som i övriga Sydfinland.

Medlemmar i föreningen Viipurin riistamiehet under ett drevprov i Luumäki.

Kriget avbröt karelarnas jagande

För de evakuerade rådde svaga jaktliga förutsättningar. Det rådde brist på utrustning och jaktmarker eftersom många hade lämnat kvar jaktgevären i hembygden. Inte heller räckte de nya markerna till för jakt.

Under kriget gick jaktföreningarna på sparlåga. Efter kriget avvecklades några på ett sista medlemsmöte, men åtminstone två Viborgsföreningar fungerar fortfarande. Deras jaktmarker låg i Luumäki innanför dagens östgräns så föreningarna kunde fortsätta verksamheten trots att hemstaden hade gått förlorad.

De karelska jägarna smälter in

Många återskapade sina jaktmöjligheter genom att gå med i jaktföreningen på den nya hemorten eller grunda en ny. Det här bidrog till den starka organiseringsvåg som började på 50-talet och höll i sig i ett par decennier. De moderna jv-föreningarna grundades för att utveckla samarbetet på sockennivå. Jägarna ute i byarna grundade en enorm mängd nya jaktföreningar.

Syftet var att utveckla viltvården och jakten, och sätta stopp för tjuvjakt och egenhandsrätt. Man strävade till förnuftig jakt och att skapa enhetliga jaktområden. Och jägarna lyckades fint med detta. Efter mitten av 1900-talet inledde älgarna en uppgång som ingen tidigare ens hade kunnat drömma om.

Vad finns kvar av jaktkulturen i det avträdda Karelen?

Den enhetliga finländska jaktkulturen har sedan kriget befunnig sig i en så kraftig och gynnsam utveckling och förnyelse att det är omöjligt att avgöra varifrån den har hämtat sina drag. Karelarnas sociala gemenskap, tolerans genom dyrköpta erfarenheter och humor är drag som har hjälpt oss att utveckla jakten. Motsvarande organisationsgrad har inte funnits förut. De finländska jägarna har tillsammans skapat en ny kultur.

Mera om samma ämne

Vitsvanshjortens år

Vitsvanshjorten: En skadlig främmande art?

3.5.2024
Ungdomsredaktionen

Jakten förr och nu

9.11.2021
Juha Hirvi, en jägare från 70-talet

”På jakt blir det aldrig två likadana situationer”

9.5.2021