Etiskt godtagbar klövdjursjakt med hund
Effektiveringen av jakten på vitsvanshjort är ett högaktuellt samtalsämne och under de senaste åren har det även införts lagändringar som stöder temat. Däremot väcker användningen av hundar på jakt knappt alls någon debatt. Hur ska vi göra för att den effektiva jakten också ska vara etiskt godtagbar?
I juni i fjol infördes en ändring i jaktförordningen som höjde mankhöjden på hundar som driver hjortdjur från 28 cm till 39 cm. Ändringen ska effektivera jakten och hämta nytt hundfolk till hjortdjursjakten.
Men ändringen är ändå inte alldeles oproblematisk, vilket konstateras i promemorian till förordningen. Där konstateras att höjningen av den maximala mankhöjden till 39 cm kan tillföra hjortdjursjakten många hundar som följer luftvittringen och är snabba. Detta kan leda till etiska problem under exempelvis vissa snöförhållanden.
I Finlands viltcentrals etiska anvisningar för jakten på hjort och rådjur sägs att vid jakt med drivande hund ska drevets varaktighet anpassas till omständigheterna. Under barmarkstiden får drevet inte vara för snabbt eller långvarigt, och om snötäcket är djupt blir föret tungt för både hunden och hjorten eller rådjuret som drivs. Detta i synnerhet om snön bär hunden men inte det drivna viltet. Under exceptionellt svåra snöförhållanden ska jägarna avstå helt från att jaga med drivande hund.
Drevhastigheten varierar
Det finns betydande skillnader mellan hundar, både mellan raser och individer. Somliga hundar går på luftvittring och andra på markvittring, vilket påverkar hundens drevhastighet. En hund som följer luftvittring driver i allmänhet viltet snabbare än en hund som spårnoga följer markvittringen. Det finns också skillnader i upptaget.
– En klövdjursjakt börjar med att hunden släpps. För tax och drever är det rastypiskt med ett upptag som lugnt sätter viltet i rörelse. Beaglen är däremot avlad till motsatt beteende, vilket innebär att viltet ofta störtar iväg i panik från legan, berättar Timo Kilpeläinen på Finska Beagleklubben.
Somliga hundar kan vara otroligt uthålliga. Jägaren ska vara uppmärksam på omständigheterna och se till att djuret som drivs inte stressas. Om hjorten uppenbarar sig efter ett par timmars drev, flåsande med hängande tunga, så sätter man inte en ny hund på drevet.
1-15 februari får hund inte användas vid jakt på rådjur och vitsvanshjort eftersom hindens och getens dräktighet redan är tämligen långt framskriden och djuren därför inte får stressas.
Jaktledarens ansvar
Jaktledaren har rätt att besluta vilken hund som används när. I terrängen är det svårt att mäta mankhöjden på en hund. Det händer till och med på utställningar att mätningarna ger olika resultat. Jaktledaren ska därför ha koll på vilka hundar som finns att tillgå och hur de lämpar sig för jakt på hjort och rådjur.
Med stötande hundar gäller det att vara uppmärksam så inte hunden börjar driva. Om den drivande hunden är för snabb löper hjorten i språng med full fart, vilket ökar risken för en skadskjutning. Det faller på jaktledarens ansvar att jakten är etisk för viltet.
Beaglen ingen självklar klövdjurshund
Före ändringen i förordningen var drevjakt i det närmaste synonymt med tax. Ändringen innebar en öppning för några nya raser som drever och basset. Även somliga beaglar ryms under den nya maximihöjden.
Hos beaglen är de individuella variationerna större och arbetsmetoden är i regel och i synnerhet vid klövdjursjakt luftvittring och raskt tempo. Finska beagleklubben har därför beslutat att vända sig till jord- och skogsbruksministeriet med en begäran om att rasen inte ska tillåtas vid jakt på hjortdjur.
– Beaglen är inte avlad för drevjakt på klövdjur, så det har inte funnits något behov av att sänka drevhastigheten. Även om drevsättet i viss mån är en tolkningsfråga så kan vi lugnt konstatera att beaglen inte uppfyller jaktförordningens bestämmelser om hur hundar ska jaga, konstaterar Kilpeläinen.
Etiska regler för jakt på små hjortdur
