Yrvaken

Vid millennieskiftet befann jag mig på hönsjakt i Forststyrelsens småviltsområde i Orivesi. Det hade varit en dimmig höstmorgon, men efter hand som dagen framskred klarnade vädret och solen började värma en smula.

Jag smög mig fram på en mo med ett glest och drygt tio meter högt bestånd av tallar och granar. Som sig bör med skärpta sinnen och beredd att kasta hagelgeväret till kinden om ett höns skulle flyga upp framför mig.

Barrträden glesnade ännu mer och när jag närmade mig kanten till en öppning flög en fågel iväg från en gran framme till vänster. Jag slog ifrån säkringen samtidigt som hagelbössan åkte upp till axeln, ögonen sökte en lämplig framförhållning och fingret krökte sig kring avtryckaren – men där hejdade sig rörelsen: Jag insåg att fågeln var så gott som helvit. I samma ögonblick dunsade fågeln rätt in i stammen på följande gran och trillade från gren till gren ända ner till marken.

När jag hade återhämtat mig från överraskningen gick jag till en låg kulle mellan oss för att se efter vad i all världen det kunde vara för en fågel. Några sekunder förflöt, men när jag tänkte gå ännu närmare stack ett vitt huvud upp ur riset. En uggla!

Det syntes på den att den var alldeles förvirrad. Den ruskade på huvudet och såg yrvaken ut. Vilket den mycket väl kunde vara; vem skulle inte bli bortkollrad efter en krock huvudstupa mot ett träd?

Det dröjde dock inte länge förrän ugglan hade återhämtat sig och strax fick den syn på mig. Jägaren som stod några meter ifrån och glodde var uppenbarligen en motbjudande syn för ugglan och med en knyck blev den definitivt klarvaken.

Ugglan kom på vingarna som ett skott och for iväg över öppningen.