Älgjakt med ställande hund

Eero Haapala som bor i byn Piippola i Siikalatva kommun i norra Österbotten fick gnistan att börja med älghundar i början av 80-talet. Sedan dess har den norska gråhunden varit hans jaktkamrat.

En ställande älghund ska hitta älg och som namnet anger skälla ståndskall så att älgen stannar. Samtidigt visar hunden med skallet var älgen befinner sig och hindrar andra ljud från att nå älgen så att jägaren kan ta sig inom skotthåll

– Även om jag skulle lyckas smyga mig fram så kan det vara knepigt att få till en fri skottlinje eller så går skottchansen förbi, berättar Haapala.

Jakten med ställande älghund är den vanligaste formen av älgjakt och den som de flesta älgjägare känner bäst. Men populariteten varierar stort beroende på jaktområdet och föreningens storlek. På somliga platser kan det handla om samarbetet mellan en ensam jägare och hans hund. På sällskapsjakter kombineras jaktformen ofta med passjägare och då samarbetar hela sällskapet.

Handlar taktiken om en eller flera ställande hundar?

Älgjaktlaget Honkaperä är en av sju älgjaktsgrupper i Piippola jaktförening. Jaktlaget består av drygt tjugo jägare och nio hundar. Kombinationen ställande älghundar och passkedja har visat sig fungera fint för både jaktlaget och jaktområdet, som till största delen består av ekonomiskog med ett obetydligt inslag av åkrar.

Eftersom antalet jaktdagar är begränsat får varje hundägare ta med sig en hund på jakten.

– För oss har det visat sig fungera bra att jaga med flera hundar. Det hör till fördelarna med att ha ett stort skogsområde, att det finns plats för alla. När vi når fram till säsongens sista licens jagar vi oftast med en eller högst två hundar.

Selektiv och säker jakt

Hundens skarpa väderkorn är fantastiskt på att hitta älgar. Till jaktformens fördelar hör också möjligheten att välja vilka djur som fälls, men den uppgiften faller på jägaren.

– Vi jagar enligt rekommendationerna så långt det bara går. I början av säsongen inriktar vi oss på vuxna älgkor utan kalv och därefter fäller vi bara en kalv åt gången.

Haapala litar på den beprövade kalibern .30-06 och kopparkulor. Han påminner om att man före skottet ska tänka på hundens säkerhet och älgarnas antal och placering.

Förberedelserna och utrustningen

– Före älgsäsongen förbereder vi oss genom att motionera med hunden när det är svalt och hinna med minst två-tre träningspass i skogen.

Bland hundförarna varierar utrustningen en hel del. Ju mera grejer desto mera vikt att kånka på!

– Det är ofta vanskligt att förutse hur lång jaktdagen blir och hur den avlöper, Så jag packar åtminstone ner första hjälpenväskan, matsäcken, yxan och reservmagasinet i ryggsäcken.

Med hundföraren till skallet

Hundförarna kan konsten att smyga till skallet och brukar ge nya jägare råd. Av säkerhetsskäl har inte de övriga fritt tillträde till skallet, inte utan särskilt tillstånd. Men hundföraren kan ta en annan jägare med sig och visa honom eller henne till skallet.

– Vi erbjuder nya medlemmar och även äldre en möjlighet att följa med hundföraren.

Den här gången är fyra hundar på väg ut i terrängen. En av dem är Murtokorven Nasse, en norsk gråhund. Teija Mursu hör till de färskaste medlemmarna i älgsällskapet och har ännu inte fällt någon älg. Hon ber att få följa med hundföraren. På jaktledarens genomgång repeterar man direktiven för säker jakt. Den här gången får jägarna fälla en kalv och en tjur.

Smygande mot vinden

När det över telefonen meddelas att sällskapet är klart släpps hundarna på båda sidorna av passkedjan för att börja söka. Avståndet mellan hundarna är rejält tilltaget. Även i kanten av området är passjägare utställda och en av dem står i beredskap att genskjuta hunden med bilen och koppla den om älgen och hunden skulle sätta kurs på grannföreningens område eller riksväg fyra.

Snart avslöjar skallet att Nasse har hittat någonting och verkar ha stannat. Enligt pejlen är avståndet ungefär en kilometer.

– Det är sällan någon idé att skynda till ståndskallet, utan hellre ge älgen en halv till en timme tid att lugna sig.

Snart hörs på håll ett nytt skall och strax därpå ett till när två andra hundar också har hittat älg.

Även en gnutta tur

Klockan går och det är dags att bryta upp. Nasses skall hörs från ett väldigt tätt snår där det skulle vara riktigt knepigt att komma till skott.

– Vi går dit till den där vägen och väntar.

Av någon orsak börjar skallet röra på sig och närmar sig undan för undan. Riktningen är rakt mot vägen och fortsätter närma sig.

Plötsligt hoppar en kalv fram ur snåren och hejdar sig på vägen medan hunden vallar älgkon en bit ifrån.

Teija lyckas inte fånga älgen i hårkorset utan ber Eero skjuta och han handlar raskt. Kalven tänker precis bege sig vidare när skottet slungar den i diket.

Hunden avbryter skallet och älgkon flyr. Nasse följer efter och återupptar skallet några hundra meter längre bort. Därpå följer en snabb anmälan till gänget om den fällda kalven och sedan får de två närmaste passjägarna instruktioner att komma och hjälpa till med urtagningen av kalven.

Nasse jobbar vidare med älgkon och vi tar oss närmare skallet. Men älgkon ska inte fällas. Emellanåt skymtar vi hunden mellan träden och det blir allt svårare att hålla sig dold.

– Titta, där är ju älgen, säger Haapala och pekar.

En bit av det jämngrå landskapet får liv när älgen rör sig. Ett par visslingar och Nasse avbryter skallet och återvänder till husse. Det är dags att återvända till slaktskjulet där jakten började.

Vid förflyttningen till jakten var det visst någon i sällskapet som sade att ”vi är tillbaka lunchen”. Det var väl tänkt som ett skämt, men den här gången slog det in. Vanligen brukar ju klockan bli mycket mer innan jägarna avslutar jakten.