”Jag har blivit jaktbiten riktigt på allvar”

Anna-Riikka, som bor i Limingo i Norra Österbotten, blev jaktintresserad genom sin man och jakthunden som de skaffade tillsammans. I fjol somras skrev hon jägarexamen och tränade på skjutbanan. Hon beslöt att börja med orrjakt eftersom fåglarna sannolikt uppenbarar sig på spelplatsen och det går att välja sina skjutplatser i lugn och ro.

Hon köpte en gästlicens och begav sig genast i början av säsongen med sin man till en myr för att vakta på orre. Snart uppenbarade sig några orrar på lämpligt avstånd.

Jag fegade ur! Hjärtat bultade så hårt att det hördes och jag kände hur adrenalinet slog på. Jag hade väntat så länge på att själv få skjuta. Men trots att jag hade övat på bana så spände jag mig för mycket och känslorna svallade. Jag såg fågeln tydligt i kikarsiktet och visste att jag borde skjuta. Allting stämde, också platsen. Jag ville få till ett bra skott, men beslöt att inte chansa eftersom jag var så uppjagad.

Nytt försök

Hemma samlade Anna-Riikka tankarna under ett par dagar tills hon gjorde ett nytt försök. Vid sextiden på morgonen var hon tillbaka vid myrkanten, på en bra plats. Halvannan timme hann förflyta medan hon sörplade morgonkaffe på liggunderlaget tills en ny chans öppnade sig. Tre orrar hade uppenbarat sig på myren.

Det första försöket hade inte gett mig skräck, utan jag fick känslan att nu klarar jag det här. Om jag kan träffa på skjutbanan så gör jag det också här.

Fågeln trillade direkt. Skottet tog så exakt att inget kött blev förstört. Det var första gången som  Anna-Riikka tog ur en fågel.   

Jag fick öva och det gick alldeles bra. Enligt min man är jag med min egen teknik numera bättre än han på att ta vara på orrar, säger hon med ett skratt.

Anna-Riikka fortsatte att jaga skogshöns under hela hösten och var på vippen att fälla också en tjäder.

Självförtroendet växte så mycket att hon till och med vågade prova ensam på toppskytte när hon fick en möjlighet.

Under det här året har jag provat på mycket som är nytt. Av orren jag sköt lagade jag en orrgryta med äppel, som också barnen gillade. Jag som aldrig förr ens ätit orre! Det är fint att barnen lär sig att sätta värde på viltet och naturen. Dottern har sagt att hon också ska bli jägare.

Det finaste med jakten är, enligt Anna-Riikka, att man skaffar ren och bra mat från naturen.

Det har varit ett fint år och jag har blivit jaktbiten riktigt på allvar. Jag har nog aldrig förr fått uppleva så här mycket nytt. Det är svårt att föreställa sig ett liv utan jakt. Det har blivit en trevlig grej som vi gör tillsammans.

Anna-Riikka räknar redan timmarna och minuterna till hösten!