Så här för vi kunnandet vidare

Min egen resa till uppdraget som rovdjurskontaktperson började tillsammans med Pekka Ahonkivi.

– Kom hit. Här syns spåret riktigt bra. Titta här; stämpeln är nästan rund, men klorna syns inte. Helt klart ett lodjur. Då kollar vi upp vad den har haft för sig.

Den gången följde vi spåret så långt som det var nödvändigt. Vi måste ju vara säkra på djuret och antalet individer. Om inte så blir det ingen bokförd observation.

Tillsammans med en erfaren rk-person

När jag gick med i jaktvårdsföreningens verksamhet var det Pekka Ahonkivi och Kalevi Reuna som säkrade och bokförde observationerna av stora rovdjur i de här trakterna. De hörde till de första rovdjurskontaktpersonerna i Satakunta. Reuna samlade in observationer söder om Björneborg och Ahonkivi gjorde det på norra sidan. Bägge var välkända profiler där och det gamla gardet kommer fortfarande ihåg dem.

Jag frågade verksamhetsledaren vad allt jag förväntades kunna. Svaret var praktiskt; ring Pekka och haka på med honom.

Någon egentlig utbildning för uppdraget fanns det inte på den tiden. Kunskaperna fanns på biblioteket, så man kånkade hem en trave böcker om rovdjuren för att lära sig känna igen spåren ur handböcker.

Den praktiska undervisningen fortsatte i terrängen. Det hände att vi åkte längre vägar för att kika på rovdjursspår eftersom varje spårlöpa bjöd på en möjlighet att lära sig någonting nytt.

Inte bara spår – vi träffar folk också

Numera görs det fler obs av stora rovdjur än förut och det är allt oftare ortsbor som kontaktar mig. Bifogat till anmälningen kommer ofta en bild som är tagen med en viltkamera eller en telefon, och det hela kommer som ett snabbmeddelande eller ett mejl.

Ett djur som visar sig vid huset eller ett spår nära bebyggelse väcker frågor, intresse eller oro. Ibland fattar också medierna intresse för en observation. Om det är påkallat åker rk-personen till platsen för att prata med anmälaren om observationen. Uppdraget kräver således både artkännedom och förmåga att prata med folk.

Självständig och självgående, men inte ensam

I detta nu är vi ett team med tre rk-personer i vårt område. I vår gemensamma grupp för snabbmeddelanden håller vi oss uppdaterade om läget och löser kvistiga fall. När nöden så kräver åker vi och stöder varandra rent fysiskt. Allt behöver man alltså inte veta själv eller klara av ensam.

Rovdjurskontaktpersonerna har ofta ett stort och stödande nätverk i sitt verksamhetsområde. I jaktföreningarna finns pålitliga och erfarna naturmänniskor som känner trakterna och kan hjälpa till med att kolla upp observationer. Det är förstås alltid rk-personen som i sista hand och alltid ansvarar för att uppgifterna som skrivs in i Tassen är korrekta. Att rk-personen är opartisk utgör grunden för obs-materialets tillförlitlighet.

Det är förstås inte rationellt att granska alla anmälda obs på plats, utan rk-personen får tänka igenom granskningsbehovet från fall till fall. Främst riktar vi kontrollerna till obs som har betydelse för forskningen, viltförvaltningen eller polisen.

Samlar efter hand på sig kunnande

Många erfarna rk-personer har börjat gråna vid tinningarna. Det går ändå inte att överföra ansvaret på en enda dag eller efter avlagd webbkurs eller efter en utnämning. Den nya rk-personen samlar efter hand på sig kunnande när han eller hon följer med erfarnare kolleger. Med erfarenheten växer också ansvaret.

Harri Forsten lärde sig jobbet som rk-person som Kalevi Reunas lärling. Numera har han flera års erfarenhet och finner det meningsfullt att föra sitt kunnande vidare.

– Webbkursen ger kunskapsbasen, men det praktiska kunnandet bygger man upp tillsammans med erfarna kolleger på obs-platserna. Den nya kontaktpersonen ska också lära sig att läsa situationer. Där har man en viss nytta av sina livserfarenheter, berättar Forsten.

Under följande vintersäsong kommer en ny person som är intresserad att följa med honom. Tanken är att de ska åka ut till obs-platserna tillsammans och utan brådska sätta sig in i jobbet i praktiken.

– Via nätverket hittar vi personer som kan tänkas ha potential. Intresset ska finnas där och vara synligt, och personen ska visa egenskaper som är lämpliga för jobbet. Då känns det meningsfullt att dela med sig och föra kunskaperna vidare, fortsätter Forsten.

Även om vi ofta hittar våra blivande rk-personer inom jaktföreningarnas nätverk så är jägarbakgrund inte något krav. Den lämpliga personen kan vara någon annan rovdjursintresserad naturvän. Det avgörande är att personen har intresset, är neutral och kan skilja på jobbet och sina egna åsikter.

Men det räcker inte med att vi hittar nya rkp-kandidater. Uppdraget kräver tid, flexibilitet och beredskap att åka ut innan observationen kallnar. Att förbinda sig till allt detta medan ens vanliga liv rullar på är inte enkelt, så den intresserade måste få tid att nosa på jobbet.

– Alltså bör den här personen tänka efter kritiskt om han eller hon faktiskt har tid för uppdraget. Dessutom är det viktig att vara neutral och ha skinn på näsan. Alla situationer och all återkoppling är inte lättsmälta, understryker Forsten.

Framåt tillsammans

Tillsammans ska vi se till att rkp-verksamheten har en framtid. Finlands viltcentral och Naturresursinstitutet stöder rk-personerna med utbildning och uppdaterad information, och utvecklar verksamheten i samarbete med nätverket samtidigt som de uppmuntrar nya personer att ansluta sig. På ortsnivå spelar jaktvårdsföreningarna en huvudroll i arbetet med att rekrytera nya rk-personer och introducera dem i jobbet.

Med det här lärlingssystemet för vi kunskaperna och färdigheterna vidare, liksom omärkligt. Den nya rk-personen lär sig, blir varm i kläderna och kan efter hand bära mera ansvar. På det här viset för vi kunnandet vidare.