Jägare bekämpar afrikanska svinpesten

I föreningsgården Muurikkala i Miehikkälä var det fullt hus i början av augusti. Över hundra personer var närvarande, främst jägare från Willmanstrand, Ylämaa, Miehikkälä och Vederlax för en utbildning om hur man letar efter döda vildsvin. Dagen ordnades av Livsmedelsverket. 

För dem som kom sist fanns bara ståplatser kvar. Deltagarna nickade åt bekanta och utväxlade några ord. Stämningen låg nämligen några snäpp under den normala; den afrikanska svinpesten (ASF) hade en knapp vecka innan påträffats hos vildsvin som hade hittats döda i Vaalimaa i Vederlax. 

Utbildningen bjöd på kunskap om sjukdomen, hur man letar efter döda svin och biosäkerhet. Utbildningen avrundades med att de som ville delta i letandet undertecknade ett avtal om att hjälpa Livsmedelsverket med ASF-bekämpningen. Personerna skulle också sätta namnet på gränsbevakningens lista för tillstånd att beträda gränszonen. 

Deltagandet i letandet var förstås fullkomligt frivilligt. Det var ett enormt område som skulle kammas igenom, så alla frivilliga var välkomna. Letandet inleddes morgonen efter utbildningen i sjukdomens kärnområde. 

Letandet började

Under den första dagen kammade letarna igenom området där de första smittade svinen hade påträffats. Letandet avkastade några döda vildsvin till som blev transporterade till högkvarteret för pestbekämpningen. Detta hade Livsmedelsverket förlagt till Vaalimaa gränsövergångsstation. 

Letandet fortsatte i terrängen kring de påträffade svinkropparna. Som ledare för letandet fungerade Jarmo Koskela som är verksamhetsledare för Vederlax jaktvårdsförening. Han hade haft långa dagar sedan de första ASF-fallen påträffades. 

Telefonbatteriet hade haft det ansträngande med tiotals vildsvinsrelaterade samtal varje dag. Jaktvårdsföreningen befann sig mycket riktigt i en nyckelposition för att engagera frivilliga letare och organisera letandet. 

Kvällen innan hade ett meddelande skickats ut till letargruppen med tid och plats för samlingen. Gruppen blev lagom stor; ett fyrtiotal personer. Letarna anmälde sig till ledaren som antecknade namnen på listan. Därefter delades uppgifterna ut; ledaren informerade om dagens sökområden, bekräftade deltagarna och repeterade anvisningarna. 

Tillstånden för samtliga deltagare kontrollerades på nytt eftersom det första spaningsområdet låg i gränszonen. Samtidigt påmindes deltagarna om att gatan där gränsen löper var förbjuden att beträda och att fotograferingsförbud rådde vid gränsstängslet. Båda förbuden var absoluta. Gränsbevakningen var på plats för att kontrollera att allting fungerade som det skulle. 

Med tekniken som hjälpmedel 

Letarna instruerades på förhand om att ta med sig en vhf-radio för att lättare hålla ihop den långa skallgångskedjan. Varselvästarna gjorde det lättare att hålla kontakten med sidokamraterna även om mellanrummen i kedjan hölls korta; beroende på undervegetationen varierade de från några meter till högst tio meter. 

Dessutom skulle samtliga ha en telefon med WeHunt-appen, det vill säga gamla bekanta och före detta Tracker. Den behövdes för att i efterhand kunna bekräfta att sökområdet blev välkammat. Appen ritade för samtliga deltagare en linje på kartan som sparades i systemet. 

Näsan var en viktig detektor

Sedan uppgifterna hade blivit utdelade åkte deltagarna med bil till sökområdet och bildade en skallgångskedja. Uppgiften var att spana efter döda vildsvin; kadaver eller ben. Observationerna av levande vildsvin var självfallet också viktiga. 

I de tätaste snåren, alltså platserna dit sjuka svin brukar söka sig, var sikten nära nog noll. Där blev näsan en viktig detektor. Liklukten skulle skvallra om kadaver i närheten. 

Kedjan avancerade i lugn takt och hastigheten avgjordes av de snårigaste platserna i terrängen. Blickarna svepte över egen gånglinje samtidigt som det gällde att hålla koll på kamraterna bredvid i kedjan för att hålla linjen. Emellanåt behövde kedjan rätas upp. 

Det första fyndet

När någon gjorde ett fynd stannade kedjan och samtliga stod stilla på plats. Det här fyndet var en stump av ett rörben. Benstumpen låg ensam och såg gammal ut, men var absolut värd att undersökas. Koordinaterna för fyndet meddelades över radion till ledaren och platsen markerades i appen. Bilder av fyndet blev bifogade. 

Slutligen markerades platsen med fiberband så att gruppen för kadaverhämtning skulle hitta den. Därefter kommenderades ”Kedjan framåt!” och skallgången fortsatte. 

Desinficering

När det planerade sökområdet var genomletat skulle skodonen tvättas och decinficeras innan deltagarna lämnade terrängen. Först därefter fick deltagarna gå till det rena området, alltså till vägen.   

Deltagarna börjar med att ställa sig i var sin balja med tvättmedel. Skodonen blev tvättade och borstade undertill så att sulans mönster blev rent. Därefter blev det sköljning och slutligen fick deltagarna stå i en halv minut i en lösning med desinfektionsmedlet Virkon S för att ta kål på eventuella kvarvarande virus.  Gummistövlarna visade sig vara mera praktiska än läderkängorna även om sådana inte är lika trevliga att traska i skogen med. Därefter följde en fältlunch ordnad av Livsmedelverket, innan transporten till följande sökområde. 

Skallgångsdagen avslutades med att skodonen som hade blivit använda i terrängen lades i en plastsäck, för säkerhets skull, för att inte under den närmaste framtiden vandra i andra marker. Jumpatossorna kändes riktigt trevliga efter de svettiga gummistövlarna! Väl hemma stoppade deltagarna kläderna i tvättmaskinen och telefonen på laddning.  

Nuläget och framtiden i sydöstra hörnet

Områden att kamma igenom finns det mer än nog av och förhoppningsvis också tillräckligt många personer som letar. Livsmedelsverket betalar ut ett timbaserat honorar för arbetet med att bekämpa den afrikanska svinpesten. Den främsta motiverande drivkraften hos jägarna torde ändå vara att jakten är förbjuden i den smittade zonen tills svinpesten är eliminerad. Den här hösten är redan förlorad, så nu arbetar vi för kommande jakthöstar.   

En alldeles annan femma är vad svinpesten får för konsekvenser för jord- och skogsbrukarna och köttproducenterna i det sydöstra hörnet. För dem handlar det om försörjning och utkomst, och oron för framtiden är säkerligen stor. Markägarna i området har gjort jakten möjlig genom att arrendera ut jakträtten till jaktföreningar. Nu kan jägarna göra markägarna en gentjänst.  

Letandet efter svinkadaver hör till de första stegen i arbetet med att hejda den afrikanska svinpesten.