När tre änder bjöd på balett
För den som åker iväg för att jaga räcker det med att ha glömt en enda sak för att hela jakten ska bli annorlunda. Men även om glömskan skulle slå till och fällningarna utebli så kan det bli trevliga minnen och en lyckad dag.
Solen var redan på väg ner. Det gällde att handla raskt eftersom pappa och jag ville hinna med en sväng till andsjön. Tillsammans med hunden Hilla och en kvällsbit i ränseln. Stressen släppte först när pappa och jag var på väg, under en vacker kvällshimmel.
Innan vi klev i land undrade jag om vi borde koppla Hilla. Jag var rädd för att hon skulle smita iväg på egna vägar och skrämma iväg änderna. Men pappa tyckte att hunden ändå är såpass erfaren att hon kan uppföra sig. Hilla missuppfattade tydligen ändå situationen; när båten närmade sig stranden störtade hon iväg och löpte till sjön för att plumsa i strandvattnet och härja i snåren så att inte en endaste fågel kunde stanna kvar.
Väl framme märkte jag att ena paret hörselskydd hade blivit hemma. För den ena av oss skulle alltså hagelpiporna förbli kalla om det uppstod en skottchans. Lyckligtvis var det ändå inte någon katastrof. Vi hade ju ändå tänkt sitta på pass och då behövs det inte två skyttar.
Tur i oturen
Vi hade redan suttit ett bra tag utan att se några fåglar. Jag skedade i mig yoghurt i lugn och ro när tre unga gräsänder landade mitt ute på sjön. Vi satt alldeles stilla och den här gången gjorde också Hilla det. Änderna märkte inte oss, men försvann ur sikte bakom en vassrugg. Så vi väntade på att de skulle simma tillbaka, ut på sjön. Men änderna varken syntes eller hördes, så jag smög närmare med kikaren. Men återvände utan att ha sett änderna.
Jag skulle precis sätta mig på passet igen när alla de tre änderna dök upp, nu ganska nära. Alldeles som om de hade följt efter mig. Jag fattade hagelgeväret, men var osäker på om skottet skulle nå ända fram. Så jag frågade pappa, men han hade stuckit fingrarna i öronen och hörde ingenting. Själv hade jag ju det enda paret hörselskydd!
Skottläget kom och gick, men i stället började en annorlunda show. Änderna simmade tätt tillsammans och visade oss rumpan, en i taget eller alla på en gång, medan de betade. För oss såg det ut som en skapad koreografi, en föreställning för att retas med oss. Det var bara bakgrundsmusiken som fattades.
Föreställningen höll på länge. Jag hörde pappa skratta bakom mig och försökte själv hålla mig för skratt. Till slut tog vi ändå kväll, min småskrattande pappa och jag, och åkte hem. Det hade varit alldeles tillräckligt med underhållning för en kväll. Hemma skrattade vi fortfarande tillsammans åt showen och jag var glad att jag inte hade skjutit, utan att allt hade gått som det gick. Annars hade vi ju gått miste om den fina showen!
