Under de senaste åren har debatten om vargarna och vargförvaltningen varit livlig. Under de senaste fem åren har vargarna blivit fler och nya revir har uppstått, i synnerhet i västra Finland där det bor mycket folk. Samtidigt har den stamvårdande jakten på de stora rovdjuren i praktiken upphört helt och hållet.

Men hur upplever finländarna i dagsläget vargarna och förvaltningen av vargstammen? Har det inträffat förändringar i attityderna?

Vi utredde de här frågorna med en enkät och i den deltog 2 000 vuxna finländare som bor på det finska fastlandet söder om renskötselområdet. Hälften av de svarande bodde i de såkallade vargkommunerna, alltså i kommunerna där det under fjolåret gjordes flest vargobservationer.

Känslor och föreställningar förknippade med vargen

Ungefär 35 procent av befolkningen söder om renskötselområdet är mycket rädd eller väldigt rädd för att råka på en varg ute i naturen. Andelen är den samma som året 2020. Men ännu räddare än för vargen är finländarna för björnar och fästingar. I vargkommunerna är invånarna räddare för att möta en varg än i de övriga kommunerna.

Förändringarna i vargrädsla är ändå överraskande små med tanke på att vargstammen har vuxit i flera års tid och har brett ut sig till nya områden.

Bakom rädslan finner vi bland annat föreställningen om att vargen är oberäknelig; ju mer oberäknelig folk upplever att vargen är, desto räddare är man för att möta en. Även om den här uppfattningen har mildrats en aning under de senaste fem åren så kvarstår den med oförändrad styrka i vargkommunerna. Många tror att vargen kan tappa skyggheten för människor om vi inte ser till att den är rädd för oss. Folk tror också att utfodringen med åtlar stärker det här fenomenet.

Två tredjedelar av dem som har barn yngre än 15 betraktar vargen som ett litet eller obefintligt hot mot barnen. Som större bekymmer upplever de trafikolyckor, okända människor, olycksfall, sjukdomar och drunkning. Föräldrarnas oro för vargen är den samma i både vargkommunerna och de övriga delarna av landet.

14 procent av hundägarna har rört sig i naturen i trakter där de vet eller antar att vargar strövar. En klar majoritet (85 %) av de här hundägarna upplever någon grad av oro för vargen. Även om hundägarna betraktar livligt trafikerade vägar och svaga isar som en större risk så anser hundägarna som rör sig i vargmarker att vargen är ett betydande hot.

Stannar folk hellre hemma än beger sig ut i naturen?

Vargnärvaron påverkar finländarnas vilja att röra sig ute i naturen. Somliga undviker det eftersom de är rädda för vargen medan andra gör det i hopp om att få se eller fotografera något stort rovdjur.

I jämförelse med andra naturhobbyer har vargen den tydligaste effekten på jakten. Ungefär 26 procent av jägarna gör bedömningen att vargarna påverkar hur och var de jagar. Ju aktivare jägaren är desto sannolikare är det att vargarna påverkar jakten.

Sedan 2020 har vargens inverkan på bär- och svampplockningen och det övriga friluftslivet minskat. I dagsläget är det 5,3 procent av bär- och svampplockarna och 4,8 procent av det övriga friluftsfolket som upplever att vargen påverkar deras naturintresse.

Vid laglighetens gräns; laglig och olovlig vargjakt

Stödet för att skydda vargen har under de senaste åren blivit starkare. En stor del (30 %) av befolkningen i det undersökta området uppger att man ställer sig neutralt till att skydda vargen. Man upplever det inte som nödvändigt med vargjakt eller har någon uttalad åsikt om vargjakten. Å andra sidan är en dryg tredjedel av svararna av åsikten att vargjakten har varit underdimensionerad under de senaste fem åren.

Även om vargen förökar sig effektivt så har vår vargstam vuxit långsamt. Det här beror inte på den naturliga dödligheten, trafikolyckor eller sjukdomar, utan troligen på tjuvjakt. I fjol våras informerade polisen i östra Finland om misstänkta jaktbrott i Norra Savolax, där tjuvjägare jagade bland annat vargar. Men enligt polisen gör det tysta accepterandet på de berörda orterna och tystnadskulturen det svårare att avslöja och undersöka brotten.

I enkäten gavs svararna åtta olika scenarier där en varg blir olovligt dödad och de ombads att bedöma hur pass (o-)acceptabla scenarierna var. I ett av exemplen finns det mycket vargar men inga jaktlicenser blir beviljade.

Ungefär 20-25 procent av finländarna fördömer tjuvjakten oberoende av situationen. Å andra sidan skulle mellan sju och tio procent av finländarna godkänna tjuvjakten i samtliga scenarier.

Andelen personer i vargkommunerna som helhjärtat godkänner olagligheterna har minskat sedan 2020, men en majoritet av svararna var osäkra eller ovilliga att ta ställning.

En betydande andel stöder i någon mån olagligheter i vissa situationer. Vi bör alltså fortsätta samtalet och hitta fungerande lagliga sätt att förbättra samlevnaden mellan människa och varg, och minska på tjuvjakten.

Vargfrågan är inte svartvit

Folk har väldigt olika erfarenheter och åsikter om vargen. Enkäten visar att merdelen av invånarna i vargkommunerna inte betraktar vargen som någon risk av betydelse i vardagen medan jägarna som jagar med hund kan uppleva vargoron som en avsevärd belastning.

I medierna får starka känslor en framträdande roll. Oroande och skrämmande historier intresserar läsarna och sprider sig fort.

Nyheterna kan skapa intrycket att alla oroar sig för vargen, trots att många ute i verkligheten ställer sig neutralt eller inte ens följer debatten. Vargen symboliserar olika saker för olika personer – för somliga en skyddsvärd mångfald i naturen och för andra hot och rädsla. I vargdebatten hörs många röster och åsikter, och allt emellan hettar det till! 

---

Så här gjordes enkäten: Enkäten gjordes i juni i fjol med en M3 Panel-internetpanel och på uppdrag av projektet VargLIFE. Resultaten för fjolåret jämfördes med 2020 års enkät som gjordes på samma sätt.