Älgjaktens första dagar
Älgjaktens första dagar är en upplevelse som man inte glömmer i första taget. I synnerhet inte om det bjuds på skottchanser!
I fjol fyllde jag femton år och kunde ansöka om en parallell licens för pappas studsare. På det viset kan pappa hålla sitt löfte, för med en sådan licens får jag följa med som jägare på älgjakt. Jägargänget kände jag från förut eftersom jag redan i åratal har hängt med på jakt under skolloven.
Första jaktdagen gryr
På jaktdagens morgon packade vi gevären, matsäcken och våra två jämthundar och åkte innan det hade ljusnat till jaktstugan. Jag var oväntat lugn trots att det nu var första gången som skytt för mig.
artikeln fortsätter
Dryga dussinet jägare hade redan samlats vid stugan. Efter de inledande hälsningarna delade vi in gänget i grupper och höll en genomgång av säkerheten på jakten. Därefter begav vi hundförare oss iväg till skogs med hundarna medan de övriga stannade i stugan, eldade i spisen och undrade om det nånsin skulle bli av att fixa det usla draget i skorstenen. I skrivande stund har draget i alla fall inte blivit ett dugg bättre!
Den första skottchansen
Vår yngre hund fick ståndskall rätt fort och när jägarna var utställda omkring skallet började jag smyga mot skallet. Mitt livs första riktigt riktiga skottläge var så spännande att jag kunde höra hjärtat bulta!
Det var en snårig plantering och jag kom så nära skallet som femton meter, men såg inte mer än hälften av en stor älgko med två kalvar bland snåren. Då upptäckte älgkon mig och la benen på ryggen.
Älgarna råkade löpa till pappas pass och han sköt den ena kalven. Den kvällen åt vi kokt älgtunga och hjärta, och min ”nästan-chans” förargade mig inte mer än lite grann.
Andra jaktdagen
På morgonen den andra jaktdagen tog jag tillsammans med en annan älgjägare vår yngre hund till skogs. Efter en sökrunda fick den till ett ståndskall vid en åkerkant. När passen runt omkring skallet var bemannade och skallet hade lugnat sig och hölls på plats började jag smyga. Men älgen hörde mig redan på femtio meters håll, så jag hann inte ens skymta den.
Men älgen störtade inte iväg utan strosade lugnt med hunden skällande efter sig, så jag och den andra älgjägaren började gå efter den för att fösa den mot ett pass. Ett par kilometer senare hade älgen rundat flera pass och lät sig igen ställas. Vi beslöt att ta en matpaus och låta skallet lugna sig innan nästa försök.
Nytt försök
När passen var utställda runt älgen började jag igen smyga mig närmare. Och igen var det så spännande att jag kunde höra hjärtat banka. De två tidigare försöken att smyga hade ju misslyckats.
Jag var väl dold eftersom jag smög längs bottnen på ett torrt dike. Plötsligt satte sig älgarna i rörelse och jag skymtade dem i videsnåren, med kurs på dikesändan framför mig. Utifrån tidigare spår visste jag att det var en ko med kalv. Jag höjde geväret och såg hur älgkon travade förbi dikesändan. Jag lät kikarsiktet glida bakåt till kalven som följde efter sin mor, siktade på bogen och kramade av. Efter skottet knäppte jag på säkringen och anmälde över radiotelefonen vad jag hade skjutit.
Jag klev upp ur diket och såg kon löpa sin väg. Jag visste att träffen hade varit bra och antog att kalven fanns någonstans nära, så jag gick mot platsen för träffen. Jag fann kalven död i diket, bara ett tjugotal meter från träffplatsen, så jag anmälde att kalven var omkull.
Skottet hade varit bra och hade gått genom lungorna och orsakat kalven ett minimum av smärta. Jag medger att det kändes fint när de övriga älgjägarna klev fram, en i taget, och skakade hand med mig och gratulerade.
