Fjällgåsen kan åter ses i Bottenviken på hösten

Fjällgåsstammens återhämtning under 2000-talet, efter att den varit nära att dö ut, är resultatet av ett långsiktigt skyddsarbete. I årtionden har man satsat på att rädda den extremt hotade fjällgåsen genom internationellt samarbete, där Finland har en central roll.

En av Fjäll-Lapplands arter

Fjällgåsen var en gång i tiden en vanligt förekommande art som också jagades i stor utsträckning. På 1960-talet observerades en alarmerande tillbakagång för arten och år 1969 fredades den. Då hade fjällgässen redan försvunnit från vårrastplatserna i Björneborgstrakten och sågs regelbundet längs flyttstråken endast i Uleåborgstrakten.

År 1984 publicerades resultaten av den nordiska kartläggningen av fjällgås. Finlands andel av kartläggningen arrangerades av Pentti Vikberg vid Jägarnas centralorganisation. I och med resultaten insåg man behovet att inleda skyddsarbete för arten. För detta ändamål inrättades WWF:s arbetsgrupp för fjällgåsen som sedan dess har arbetat för skyddet av arten. Jägarnas centralorganisation, numera Finlands viltcentral, har varit med i gruppen sedan starten. Arbetsgruppen inledde bland annat den årliga våruppföljningen av fjällgås i Bottenviken samt inventeringarna av häckningsområdena i Lappland.

I slutet av 1980-talet hittade man ett häckningsområde för fjällgås i Övre Lappland som var i användning fram till år 1995. Sedan dess har observationer av häckande fjällgäss inte gjorts i Finland. I nuläget finns alla kända naturliga häckningsplatser för den nordiska stammen i Norge. Stammen minskade fram till år 2007, då den bestod av färre än 20 häckande par.

Sedan vände stammen uppåt. WWF och Forststyrelsen effektiviserade inventeringarna av potentiella häckningsområden för fjällgås för att upptäcka arten bland våra häckande stammar så fort som möjligt. Det faktum att en annan hotad fjällart, fjällräven, åter förökar sig i Finland efter 25 års uppehåll, ger hopp också när det gäller fjällgåsen.

Komplicerade flyttvägar

En omvälvande metod för skyddet av fjällgås är satellituppföljning, som man har utfört sedan mitten av 1990-talet. Innan dess visste man inte vilken väg och vart våra fjällgäss flyttar. Med hjälp av sändare har man lokaliserat flyttvägarna och rast- och övervintringsområdena, där man sedan har vidtagit skydds- och vårdåtgärder.

Under flytten föredrar fjällgåsen, till skillnad från många andra gäss, naturliga, lågvuxna havsstrands- och översvämningsängar. Förutom förstörda och försvagade livsmiljöer har jakten varit, och är fortfarande, ett stort hot mot fjällgåsen i synnerhet i Ryssland, Kazakstan och området runt Kaspiska havet.

Det finns hot även i häckningsområdena. Överbete av ren har förändrat naturen i Fjäll-Lappland i stor omfattning, och den globala uppvärmningen hotar att minska områdena med kalfjäll till en bråkdel av det nuvarande. Dessutom försämrar räven, som spridit sig till fjället till följd av mänsklig verksamhet, fjällgässens häckningsframgång genom sin predation.

Under svaga sork- och lämmelår, då räven och andra rovdjur inriktar sin predation på markhäckande fåglar, händer det ofta att fjällgässen inte slutför sin häckning. Då flyttar de fullvuxna fjällgässen på sommaren till ryska tundran för att rugga. Efter fjäderfällningen fortsätter de höstflytten längs den farliga östra rutten genom Ryssland, Kazakstan och Ukraina till Grekland. Under den här flyttvägen löper fjällgåsen mycket stor risk att bli skjuten. Förlust av individer i häckningsåldern är särskilt skadlig.

De fjällgäss som lyckats med häckningen ruggar istället i häckningsområdet medan ungarna växer till sig. Därefter flyttar hela gåsfamiljen längs det tryggare flyttstråket genom Finland och Ungern till övervintringsområdet i Grekland. Längs den här kortare rutten är dödligheten orsakad av jakt numera mycket liten.

Rävsituationen i häckningsområdena har stor inverkan på Nordens fjällgåsstam. Därför bedriver de norska myndigheterna effektiviserad rävfångst på fjällgåsens häckningsområden. Rävar fångas med specialtillstånd av Forststyrelsen också i finska fjällområden för att skydda fjällräven och fjällgåsen.

Limingoviken är viktig såväl vår som höst

Området Limingoviken-Karlö har bevarat sin betydelse som rastplats under fjällgässens vårflytt, trots att det under nedgångsperioden i början av 2000-talet under de sämsta vårarna observerades färre än tio individer i området. Nuförtiden vilar sig praktiskt taget hela den nordiska stammen i området under några veckor från första maj och framåt.

När stammen var stark var området viktigt för fjällgässen också under höstflytten. Men senast i början av 1970-talet upphörde höstförekomsten av fjällgås i praktiken. Från och med år 2020 har fjällgässen glädjande nog börjat återvända till området. I september 2024 rastade hela 61 fjällgäss i området.

Sedan år 2020 har WWF och Finlands viltcentral tillsammans årligen vädjat till jägarna att de ska vara särskilt försiktiga vid jakten på sjöfåglar under perioden då fjällgåsen påträffas. De lokala jaktaktörerna har förhållit sig positivt och konstruktivt till saken. Det har också inrättats en kommunikationsgrupp för jägarna som informerar och varnar när det finns fjällgäss i området.

Även oavsiktligt dödande av fjällgås kan leda till kännbara ersättningar. I enlighet med miljöministeriets förordning är det riktgivande ersättningsvärdet för en fjällgåsindivid 6 391 euro. Särskilt utmanande är artbestämningen av unga gäss i en jaktsituation. I området finns under fjällgåsperioden på hösten också rikligt med sädgäss, som det är förbjudet att jaga i Norra Österbotten.

Skribenten är programdirektör för WWF Finland.