Tre halsbandsmårdhundar i norr
Elimineringen av mårdhundar är ett viktigt arbete för mångfalden i naturen. I områden med gles mårdhundspopulation utgör de så kallade judasdjuren en särskilt effektiv metod – samtidigt som den ger oss kunskap om hur mårdhundarna använder miljön.
I det nordiska mårdhundsprojektet kallar vi mårdhundar som har fångats och försetts med GPS-halsband judasdjur eftersom de avslöjar sina artfränder, gång på gång. Judas-mårdhundarna strövar omkring i norra Finland och letar efter en make eller maka. Eftersom de bär GPS-halsband kan forskarna se på deras beteende när de har hittat en partner. Då fångar man in dem båda, avlivar partnern och återger judas friheten för att fortsätta jobbet. Vid behov byter man GPS-halsbandet till ett nytt.
Judas på Karlö
På Karlö infångades en mårdhund den 17 mars i år genom ett samarbete mellan jv-föreningen på ön och Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren (läs mera här). Uppenbarligen hade Karlöjägarna gjort ett gott jobb med elimineringen eftersom ingen partner blev hittad. Den 22 mars lämnade mårdhunden ön för att söka lyckan på fastlandet.
Den 10 maj fångade de skickliga jägarna med ställande hundar judasdjuret med partner i Limingo. Juni och juli tillbringade mårdhunden ensam i i Ala-Temmes, men gjorde en avstickare till Madekoski vid Ule älv. Därefter styrde den kosan inåt landet, österut till Utajärvi, där den fångades den 18 augusti av jägare i Utajärvi jvf. I samma veva fick den en ny sändare på halsbandet.
Mårdhunden insåg att gräset inte var grönare på andra sidan Ule älv och återvände utmed älven till Uleåborg, där en viltkamera i Oulunsalo fångade den på bild den 7 september. Nätverket av fällor och kameror är uppenbarligen heltäckande på orten eftersom den gick i en fälla tillsammans med sin nya vän den 12 september. Den här fällan handhades av det nordiska mårdhundsprojektet och smårovdjursjägare på orten. Även vännen fick ett nytt halsband.
I skrivande stund rör sig Judas från Karlö vid pappersfabriken i Uleåborg, åter igen med ett nytt sällskap.
Judas från Ijo
Berättelsen om Judas från Ijo börjar i Kantola, där djuret försågs med en sändare den 27 april. För en tid höll den till vid havet, men den 23 maj traskade den över riksväg 4, söder om ån Olhavanjoki, för att tre dagar senare dyka upp i våtmarksområdet Viitasuo, 25 kilometer österut. Där tillbringade den hela sommaren på typiskt mårdhundsmanér med att äta fågelungar och grodor.
Mårdhunden fick en ny sändare den 17 augusti söder om Oijärvi och var då utan kamrat. Återstoden av augusti tillbringade den i Kompasuo norr om Oijärvi, därifrån den 31 augusti vågade sig över landskapsgränsen till Lappland, med kurs rakt norrut.
Den 16 september korsade mårdhunden Kemi älv vid Vanttauskoski och fortsatte mot Kemijärvi, tvärs genom Rovajärvi skjutfält och rakt västerut. Den sista positionsangivelsen kom från Perunkajärvi i Rovaniemi. Från mitten av augusti till slutet av september hade den avverkat 363 kilometer, vilket i runda slängar innebär åtta kilometer om dagen. Den längsta dagsetappen uppgick till 20 kilometer.
Judas från Seskarö
Judas från Seskarö fick sin sändare den 19 april på ön Seskarö i Sverige. Den tredje maj skuttade den över till Finland, i Napinpää i Torneå. Därifrån fortsatte den rakt norrut och befann sig den 10 maj i Isoairijärvi och redan den 2 juni i Alakylä i Kittilä. I mitten av juni slog sig mårdhunden ner i ett rätt litet område på gränsen mellan Kittilä och Kolari, och tillbringade hela sommaren där.
Den fångades den 20.9 och hade då en följeslagare. Därefter fortsatte den ensam och den 27.9 hade den tillryggalagt sammanlagt 896 kilometer. Under vandringens intensivaste tid, 19.4 till 30.5, höll den samma tempo – åtta kilometer om dagen – som Judas från Ijo, spikrakt norrut. Vi ska alltså inte bli överraskade av hur långt norrut vi kan påträffa strövande mårdhundar! Det blir rejäla dagsmarscher bara viljan finns, även om benen är korta.
Hjälpen som jägarna på de aktuella orterna ger är oumbärlig för det nordiska mårdhundsprojektet. Det är frivilliga i Lappland och Norra Österbotten som håller i gång det vidsträckta nätverket av viltkameror och fällor som fångar levande. Utan det här nätverket skulle bekämpningen inte kunna drivas tillräckligt effektivt. Ett stort tack till alla frivilliga!
