Vad gömmer sig under skinnet på en fågel?

När fågeljakten har börjat brukar forskarna på Livsmedelsverket som forskar i de vildlevande djurens hälsa få några samtal om och fotografier på vad jägare har hittat efter fällningen.

Hypopuslarver under huden på en duva

Jägaren har kanske observerat vita, millimeterstora och avlånga parasiter under huden på en ringduva och på bröstmuskelhinnan. Den som ser efter riktigt noga ser kanske också att de rör på sig en aning. Det handlar om hypopus-larver (nymfer) av köttkvalster. De vuxna kvalstren lever i fågelbon och det är bara det här speciella stadiet (deutonymstadiet) som parasiterar.

Man har känt till de parasiterande hypopuslarverna i över 150 år och vi vet att sådana förekommer hos flera fågelarter, bland annat ugglorna och vadarna. Ändå är deras liv fortsättningsvis till stora delar okänt. Man tror att de vuxna individerna, som har mun, inte äter någonting. Hypopus-larverna saknar däremot mun, växer under huden på fåglar och upptar näring genom sitt mjuka skal.

Vi känner till att hypopus-larverna hör till flera släkten med flera arter, men den typiska hypopusarten som förekommer på flera duvarter på olika håll i världen heter Hypodectes propus.

Sannolikt är det just den som kan påträffas under huden på duvorna i vårt land. Det antas allmänt att de här parasiterna inte utgör något nämnvärt bekymmer för värden. Inte heller utgör de någon fara för människor som äter duva. Däremot kan det krävas en oförskräckt karaktär för att äta kött som man vet att innehåller köttkvalster!

Livsmedelsverkets forskare som ägnar sig åt de vildlevande djurens hälsa är intresserade av de här parasiternas förekomst i vårt land. Vi hoppas få in fågelprover för att kunna bekräfta att eller om den här parasiten förekommer på olika håll i landet. Det skulle ge oss en tydligare uppfattning om de här gåtfulla småkrypens liv.

Den som plockar sin duva och tillreder den med skinnet på förblir dock i salig okunskap om hypopuslarvernas eventuella existens. Någon bismak ger de knappast upphov till.

Urdjur som bildar cystor i musklerna på änder

Släktet Sarcocystis är urdjur med en livscykel som omfattar två värddjur.

Parasitens könliga förökning sker i tarmväggen hos huvudvärden. Den ger upphov till följande form som med värdens avföring kommer ut i naturen. De här formerna fortsätter till mellanvärden genom födan som denna äter. Där förökar sig parasiten könlöst genom delning och bildar cystor i muskelvävnaden. Beroende på arten kan dessa vara mikroskopiskt små eller stora som havrekorn. Det senare är fallet med muskelcystorna Sarcocystis rileyi hos änderna. Livscykeln fullbordas när huvudvärden äter en infekterad mellanvärd utan att steka den.

Livscykeln för andparasiten S. rilei har utretts i Nordamerika. Där är skunken huvudvärd medan rollen som mellanvärd spelas av ett flertal änder. Under de senaste decennierna har den här parasiten påträffats allt oftare i Europa, i synnerhet i de östra delarna dit även Finland geografiskt sett hänförs. Parasitproverna av gräsand, bläsand och kricka som för ett tiotal år sedan samlades in i Finland och Litauen var samtliga identiska med avseende på de gener som undersöktes. Den sannolikaste förklaringen är den, att parasiten är en nykomling. Sedan dess har observationer gjorts i bland annat Ungern och Danmark och på de brittiska öarna.

Enligt litauiska forskare kan både räv och mårdhund tjäna som huvudvärd för parasiten, och kanske även de övriga hunddjuren. För att förhindra att parasiten sprider sig bör infekterade andfåglar inte lämnas i terrängen. För att freda sitt samvete bör var och en göra vad hon eller han kan och destruera urdjuren. Ge inte hunden rått utan välstekt kött. Den som utfodrar änder ska tänka på att spannmål också lockar mårdhundar.

Det kan finnas så mycket sarcocystis-cystor i en and att man inte kan undgå att märka dem även om man steker fågeln plockad och med skinnet kvar. Cystorna blir synliga senast när man skär upp köttet. Om smaken kan vi inte uttala oss, men blotta åsynen brukar göra köttet oätligt.

Parasiterna ingår som en naturlig del i livets stora väv och kan inte dömas ut på moraliska grunder. Ingen är förstås tvungen att äta parasitinfekterat kött!