Gästskribenten

När det ena motsäger det andra

textPekka Sauri | Skribenten är filosofie doktor och fackboksförfattare
Publicerad29.6.2022

Ända upp i hög ålder rustade sig min farfar Väinö varje höst för älgjakt. Jaktlaget samlades ivrigt stökande på gårdsplanen med röda skärmmössor på huvudet och kanske gick fickpluntan en hastig runda före starten. Farfar muttrade medan han samlade ihop utrustningen om att han förhoppningsvis inte behövde skjuta med bössan. Jag fick uppfattningen att älgjakten för honom snarare var en traditionell ritual än ett projekt för anskaffning av animala proteiner.

Så det här är ingenting att hymla om; mitt förhållande till jakten är motsägelsefullt. Ämnet är behäftat med så många filosofiska och praktiska problem att jag inte har förmått skapa en sammanhängande syn på saken. Årtiondena har utan tvivel slipat kanterna på mina etiska principer och rundat av dem såpass mycket att intet mera återstår än pragmatiska tankegångar. Jag äter minimalt med kött. Inte heller lagar jag kötträtter hemma. Viltet är ett hållbarare alternativ än det industriellt producerade och forcerat uppfödda köttet. Vilt som människoföda skaffar vi genom att jaga. Alltså är jakten ur den här synvinkeln betraktad om inte etiskt så i alla fall logiskt försvarbar.

Det här öppnar förstås dörren till nya motsägelser. Jag har rättfärdigt delegerat jakten till dem som har det som hobby. Själv skulle jag aldrig någonsin döda andra däggdjur utom för att hjälpa ett skadat djur som lider. Gränsen går vid däggdjuren eftersom det har hänt att jag har fiskat. Men även det kan numera diskuteras eftersom det är bevisat att fiskandet vållar fiskar smärta. Men visst äter jag fisk bara någon annan har fångat den, någonstans utanför min omedelbara vardag.

Jakten på stora rovdjur förstår jag däremot inte alls och allra minst förstår jag folk som dödar elefanter, lejon och tigrar för nöjes skull. Blotta tanken får min tro på Homo sapiens förnuft att vackla!

Även vår inhemska jakt har ett tydligt och väldigt praktiskt problem som borde åtgärdas å det snaraste. Det är sjöfågeljakten i svag belysning, det vill säga i gryningen och skymningen. Eftersom jag har sysslat litet grand med ornitologi så vet jag att sjöfåglar i höstdräkt är mer än tillräckligt knepiga att känna igen också i fullt dagsljus. I dunkel är det ännu svårare och i praktiken så gott som omöjligt.

Birdlife Finland publicerade för några år sedan tillsammans med Jägarförbundet en guide för identifiering av försvagade sjöfåglar. Den inkluderade de kraftigt försvagade arterna bläsand, stjärtand, skedand, årta, brunand, vigg, sothöna och snatter-and. Informationen hade uppenbarligen ändå ingen effekt eftersom Birdlife i december 2021 lämnade in ett förslag till Jord- och skogsbruksministeriet om att förbjuda sjöfågeljakt i skymning.

Det är svårt att föreställa sig att ett förbud av det här slaget skulle ha några nackdelar. En begränsning av jakten till den ljusa tiden på dygnet skulle minska på felidentifieringarna och bromsa nedgången för de försvagade arterna. Även jägarna borde med eftertryck understöda förslaget!