Rapphönan – knubbisar som ger landsbygden färg

Kullarna trycker sig mot marken när fara hotar, men viltåkrarna och dikesrenarna bjuder rapphöns- och fasanungarna skydd och föda. Även hararna och klövdjuren låter sig lockas av viltåkrarna.

Till stor glädje för alla

Viltåkrarna föder och skyddar viltet, bevarar mångfalden i naturen och berikar landskapet på landsbygden. Även småfåglarna, fjärilarna och bina trivs där. Ett blommande paradis som bjuder på nektar!

Även vi människor har glädje av de färgstarka fälten. De blommande vilt- och landskapsåkrarna utgör färgklickar i landskapet. Året om är det en fröjd att observera rapphönorna, fasanerna, hararna, hjortarna och rådjuren. Och som kronan på verket kommer jakten på hösten och vintern.

På vintern bidrar viltåkrarna med växttäcke och dessutom binder de kol. Även trädesåkrarna gör nytta när de grönskar på hösten. En större andel baljväxter i växtföljden gör nytta utöver produktionen av mat för jordstrukturen, näringsupptaget och viltet.

Kärleken till viltet består av konkreta gärningar. Alla gynnas när vi vårdar viltets livsmiljöer, men självfallet är det också motiverande att bättra på sina egna jaktmöjligheter!

Skapar växttäcke och binder kol

Jordbrukaren påverkar fältviltets trivsel. Ofta handlar hänsynen till viltet om att lämna några procent av åkermarken utanför det kommersiella; att lämna kvar oskördade hörn och remsor som vinterföda. Viltåkrarna, landskapsåkrarna, naturvårdsåkrarna och de oskördade remsorna med spannmål är goda alternativ.

Småviltet gynnas av långsmala kantzoner med viltväxter och av skyddande växtlighet ute på åkerslätten. Kvaliteten på och mängden av kantzoner och dikesrenar är avgörande för vården av fältviltet.

En viltåker kan förslagsvis anläggas utmed den slingrande kanten på ett större fält. Det underlättar dessutom skördandet av den kommersiella grödan. Ytor som inte omfattas av stöd och avtal för lantbruket är också lämpliga som viltåkrar.

Växelbruk och betesgång

En markägare som vill viltet väl vet att djuren mår bäst i en miljö med mångfald. Ett jordbrukslandskap med vilt- och naturvårdsåkrar, växttäcke på vintern, vallremsor utmed diken och bäckar, buskartad växtlighet som erbjuder skydd, och våtmarker är avgörande för viltets välfärd.

Med bredd på urvalet odlingsväxter, ett fungerande växelbruk, uppfödning av husdjur och växtodling skapar vi den mångfald som viltet behöver. Betesgången på ängar, naturbeten och skogsbeten, och de traditionella biotoperna utgör värdefull natur- och viltvård.

En mångfaldsåker som anläggs varje år med viltväxter ska sås senast den sista juni, men en viltåker kan också anläggas med växter som sås på hösten. Då har viltet glädje av den hela vintern och den ger skydd under vårbruket.

Även små gärningar är betydelsefulla. Ett stenröse, en buske vid laduväggen, en skogsholme, en gammal lertäkt eller en torrlagd tjärn kan erbjuda skydd i det öppna landskapet, i synnerhet på vintern.

Kärleken till viltet består av stora och små gärningar för floran och faunan och samhället runt omkring.