Vitsvanshjortens sinnen

Många har någon gång varit i en situation där en hjort upptäcker jägaren och tar till flykten, trots att jägaren känner att hen inte har gjort något som kunde väcka hjortens uppmärksamhet. ”Hjorten måste ha något slags sjätte sinne…” Sanningen är emellertid den att vitsvanshjorten, precis som andra däggdjur, har fem sinnen: känsel-, smak-, syn-, hörsel- och luktsinne. De tre sista av dem använder den effektivt för att upptäcka olika faror.

Hörseln ganska likadan som hos människan

Vitsvanshjortens hörsel tros ofta vara betydligt bättre än den faktiskt är. Naturligtvis hör hjorten ljud mycket bättre till exempel i lugnt väder, men det gäller också för andra djur och för människan.

Vitsvanshjortens hörsel i sig är inte mycket bättre än till exempel hos människan, och hörseln hos hjorten och människan har också många likheter. Hjorten hör ljud bäst i frekvensintervallet 4-8 kHz, medan människan hör ljud bäst i frekvensintervallet 2-5 kHz. Det är ingen slump att båda arternas intraartskommunikation sker inom dessa frekvenser. Det betyder att båda kan höra varandras röster ganska bra. Hjorten hör alltså höga frekvenser bättre än vad människan gör, medan människan hör lågfrekventa ljud bättre. Tekniskt sett, i ljuset av siffrorna, är våra hörselsinnen väldigt lika, men de bästa hörselområdena är på lite olika frekvenser.

Effektiv lokalisering av ljudkällor

Låt dig ändå inte luras av det ovan nämnda, eftersom hjorten har en god förmåga att skilja mellan så kallade naturliga och onaturliga ljud. Prasslande löv och grenar som bryts är naturens ljud, och hjorten är förvisso intresserad av dem, men inte nödvändigtvis genast på sin vakt. Människoröster, metalliskt klingande ljud och ett pip från telefonen gör däremot att hjorten genast blir på sin vakt.

Hjortens största fördel gentemot människan är dess öronblad. Hos en fullvuxen hjort är de i snitt cirka tio gånger större än hos människan, vilket gör att de tar emot ljuden starkare. Också en människa som försöker lyssna noga lägger ibland händerna bakom öronen för att fånga upp mera ljud. Detta motsvarar till mycket stor del hur mycket bättre ljudet når hjortens öron.

En större fördel än storleken på öronbladen är hjortens förmåga att samtidigt vända öronen åt olika håll. Den är exceptionellt bra på att lokalisera orsaken till en ljudkälla.

Hjortens ögon är skapta för dunkelt ljus

Som de flesta andra djur i skogen ser vitsvanshjorten bäst i skymningen och gryningen. Hjortens pupill är ett brett, mera horisontellt streck. Hos människan är pupillen rund. När skymningen faller vidgas hjortens pupill och når sin fulla storlek, varvid den får in en mycket större mängd ljus i ögat än vad människan får.

För att vitsvanshjortens öga ska fungera optimalt i svagt ljus saknar dess öga ett inbyggt UV-filter. Det gör att blått ljus bättre kan komma in i ögat, och därmed lyser verkligen alla blå nyanser i hjortens ögon. För att vara mer exakt kan den se nyanser av blått cirka 20 gånger bättre än människan kan.

I naturen finns det mest blått ljus i gryningen och skymningen, det vill säga den tid som vi människor kallar ”det blå ögonblicket”. Vid den här tiden ser hjorten cirka 18 gånger bättre än människan. Det är därför hjortar är mest aktiva i skymningen.

För att maximera förmågan att se i mörker har hjorten en speciell hinna i bakre delen av ögat som fungerar som en spegel. Hinnan reflekterar ljuset som passerat genom ögat tillbaka för att bearbetas igen. Samma egenskap finns hos många djurarter och det är just hinnan som får djurens ögon att lysa i mörkret, till exempel i strålkastarljuset från en bil.

Annorlunda färgvärld än den vi ser

Vitsvanshjorten har 20 gånger fler stavceller än tappceller i ögonen. Med hjälp av stavcellerna observeras en förändring av ljusets klarhet, men skillnaden mellan olika färger uppfattas med hjälp av tappcellerna. Vad vitsvanshjorten vinner i mörkerseende, förlorar den i förmågan att urskilja färger.

Det finns tre typer av tappceller, av vilka en bearbetar gröna färger, en röda och en blå. De tappceller som bearbetar röda färger saknas nästan helt hos hjorten och av den anledningen ser den röda och orange nyanser som bruna eller grå. Den signalorange färg som används vid hjortjakt är därför inte synlig för vitsvanshjorten på samma sätt som den är för människan.

Trots att vitsvanshjortens syn är betydligt mindre exakt än människans kan den bearbeta det den ser fyra gånger snabbare än vad människan kan. Detta ökar observationen och uppfattningen av rörelser avsevärt.

Synfältet är hela 300 grader

Liksom hos de flesta bytesdjur är hjortens ögon placerade på sidorna av huvudet. Det gör att dess synfält för stereoseende, det vill säga det område som båda ögonen kan se samtidigt, är ganska smalt. Detta försvagar djupseendet och är en delorsak till att hjortens syn inte är lika exakt som vår.

Det att pupillen är i horisontalplan ökar synfältets omfattning och hjorten kan uppfatta rörelser särskilt i horisontell riktning mycket bra. Samtidigt begränsar det synfältet vertikalt.

Å andra sidan, när pupillen möjliggör ett brett synfält, blir noggrannheten av den sedda bilden lidande. Enligt amerikanska studier kan en vitsvanshjort se ett föremål lika exakt på 20 meters avstånd som vi kan se det på 60 meters avstånd. Något överraskande är alltså exaktheten hos människans syn ungefär tre gånger bättre än hos vitsvanshjorten.

Å andra sidan ger ögonens position och den horisontella pupillen ett enormt synfält på 300 grader. En hjorts enda blinda vinkel, cirka 60 grader, ligger direkt bakom dess huvud.

Ett roligt faktum är också att hjortens ögon fungerar som en gimbal, bekant för fotografer, och vänder sig upp till 50 grader när hjorten sänker huvudet för att äta. På så vis hålls pupillen i horisontellt läge, vilket ger ett brett synfält även när djuret är som mest sårbart.

Luktsinnet – ett otroligt instrument

Om ett av hjortens sinnen står över de andra är det luktsinnet. Det är det absolut viktigaste sinnet för en hjort och också det viktigaste som en jägare bör ta i beaktande.

Luktsinnets betydelse för hjorten indikeras av att om en hjort hör eller ser något misstänkt försöker den få bekräftelse på orsaken till faran med ett annat sinne. Den litar så starkt på sitt luktsinne att den inte behöver andra sensoriska bekräftelser för att stödja det. Blotta förnimmelsen av lukten av rovdjur är tillräcklig för att hjorten ska ta till flykten.

En hjort har 297 miljoner luktreceptorer i näsan, vilket är lika många som hos den hund som har bäst luktsinne, dvs blodhunden. Den genomsnittliga hunden har cirka 220 miljoner luktreceptorer, och människan har bara 5 miljoner. Hjortens luktsinne är ungefär 60 gånger bättre än människans.

Med sina nästan 300 miljoner luktreceptorer kan en vitsvanshjort urskilja en luktmolekyl bland en halv miljard luktmolekyler. För att på något sätt kunna förstå detta måste man ge det en skala. I teorin går det så här: En 200 liters plåttunna rymmer cirka 700 äpplen. Om man fyller cirka 715 000 tunnor (om tunnorna placerades i två staplar skulle de nästan nå från jorden till månen). Om det finns ett ruttet äpple gömt bland äpplena kan hjorten plocka ut det med hjälp av sitt luktsinne. Ett så exakt instrument är hjortens luktsinne.

Näsans anatomi och luktsinnets funktion

Hjortens näsborrar är inte runda, utan snarare droppformade, vilket möjliggör en stor expansion när det finns behov av att dra in mycket luft på en gång. Utöver näsborrarna i näsan har hjortens mun små öppningar i den främre delen av gommen direkt in i näsgången som kallas vomeronasalorgan eller Jacobsons organ. I förbindelsen till näsgången finns luktreceptorer, vars syfte är att specifikt bearbeta luktmolekyler som kommer genom denna passage.

I själva näsgången finns skiktad luktepitelvävnad som är full av luktreceptorer. Eftersom epitelet är skiktat är ytan genom vilken molekylerna passerar väldigt stor.

Luktreceptorerna omvandlar luktmolekylerna till elektriska impulser och skickar dem vidare till luktloben. Luktloben sitter mellan näsborrarna och hjärnan och är cirka fyra gånger större än hos människan. Från luktloben skickas signalerna från impulserna direkt till delar av hjärnans limbiska system, amygdala och hippocampus. Det limbiska systemet styr bland annat hjortens beteende, modersinstinkt, parning, val av föda och flyktreaktionen i samband med rovdjur eller andra faror. Av denna anledning behöver en vitsvanshjort inte ytterligare en sensorisk bekräftelse när den känner lukten av ett rovdjur.

Vad lär vi oss av detta?

Det bästa sättet att hålla sig undan hjortens blick är att hålla sig stilla. Camouflagemönstrade kläder bryter silhuetten och ger en liten fördel om man måste röra på sig. Vid blåsigt väder rör sig även omgivningen, vilket gör att rörelser inte upptäcks lika lätt. Men vid lugnt väder måste man vara försiktig i sina rörelser så länge man kan se hjortens ögon. Du kan vara säker på att om du är på samma nivå som hjorten och kan se dess ögon, så ser den också dig.

Signalorange kläder upptäcks inte av hjortar, men alla blåtonade kläder bör lämnas hemma, eftersom de lyser i hjortarnas ögon. Undvik alla onaturliga ljud, såsom att hosta eller prata, pipande telefoner eller metalliska ljud. Hjortar hör emellertid inte ljud särskilt mycket starkare än vi gör. Även om till exempel våra kläder prasslar tydligt i våra egna öron är det värt att överväga om ljuden kan höras ända till hjorten. Om ljudet låter svagt i ditt öra, bär det knappast särskilt långt.

Det är omöjligt att lura hjortens luktsinne. Det finns kommersiella täckdofter som garanterat är till hjälp, men genom att planera din jakt efter vinden kan du ta det säkra för det osäkra. Så länge du kan hålla lukten av människa utom räckhåll för hjorten finns det möjligheter till ett viltskott.

Om möjligt, försök placera dig i passet klart ovanför hjortens nivå. Till exempel en sluttning, en stor sten eller ett trädstativ är utmärkta alternativ. Detta hjälper till att hålla sig utanför hjortens synfält, eftersom det är vertikalt begränsat, och hjälper till att hålla lukterna utom räckhåll för hjorten, särskilt om hjortjakten sker på nära håll.