Sedan år 1934 har stammen av vitsvanshjort i Finland inte endast överlevt, utan anpassat sig och klarat sig så bra att den har blivit en viktig del av vår natur och jaktkultur. När vitsvansarna anlände till Finland för 90 år sedan var vintrarna ofta avsevärt strängare än nuförtiden. Under stränga vintrar har stödutfodringen visat sig spela en väldigt stor roll för deras framgång.

Trots att vitsvanshjortarna under årtiondena har anpassat sig väl till de finländska förhållandena, orsakar vintrarna ibland utmaningar. Deras överlevnad i dessa förhållanden vittnar om en exceptionell anpassningsförmåga, som krävs för att klara sig i en ny typ av livsmiljö.

Förändrad kost

Vintern medför en dramatisk förändring i vitsvanshjortarnas kost. Under den varma årstiden äter de frodig grön växtlighet, som gräs, bär och odlingsväxter. När landskapet täcks av snö försvinner dessa näringskällor, och vitsvansarna övergår till användning av vedartade växter som föda.

Grenar och skott på buskar och unga lövträd samt blåbärsris utgör vitsvanshjortarnas viktigaste naturliga föda. I jordbruksområden äter de ofta restväxter på åkrarna eller tilläggsutfodring som människor placerar ut. Rotfrukter, morötter eller spannmål som förs till utfodringsplatserna hjälper vitsvansarna att bevara sin energinivå under vinterns kallaste månader.

Det att vitsvanshjortarna behöver utfodring som människan erbjuder väcker frågor om långvariga effekter, såsom beroende och spridning av sjukdomar. Överlevnad handlar nämligen inte endast om att hitta föda, utan också om att spara energi. Under hösten samlar vitsvansarna på sig en fettreserv, som fungerar som nödvändig energikälla under vintern. För att spara på reserverna minskar de på sina rörelser och undviker onödig energiförbrukning i synnerhet vid sträng kyla. Det är inte klokt att ge sig iväg efter föda om det går åt mer energi än födan ger.

Sent på hösten växer sig vinterpälsen tjock, vilket ger en utmärkt isolering mot kölden. Vinterpälsen i två lager består av tät underpäls och ihåligt täckhår, som håller kvar värmen och hjälper till att hålla kroppstemperaturen uppe även i hård köld.

På vintern ger flocken kraft

Ett av vitsvanshjortens mest fascinerande sätt att anpassa sig är de så kallade vinterflockarna. Med dem avses områden där vitsvansarna samlas vintertid för att dra nytta av gynnsamma förhållanden, såsom vindskydd och lätt tillgänglig föda, vilket i allmänhet betyder föda som människor placerar ut på utfodringsplatser.

Vinterflockarna håller i allmänhet till i täta barrskogar, där snötäcket är tunnare tack vare trädkronorna, som också skyddar mot kylan. Vitsvansarna minskar sitt levnadsområde avsevärt för att hålla sig i dessa vinterområden eller i närheten av dem. Den begränsade rörligheten sparar energi och minskar exponeringen för rovdjur och stränga väderförhållanden.

Området väljs också enligt näringskällan, eftersom det i närheten av sovplatsen måste finnas föda av hög kvalitet som nås med minsta möjliga energiförbrukning. Därför kan man vintertid se stora vitsvansflockar som äter på utfodringsplatser eller näringsrika odlings- och viltåkrar.

Att vintertid samlas i flock är också ett effektivt sätt att avvärja rovdjursattacker. Flockarna består ofta av släktingar, till exempel en hind med avkomma, men också bockar kan söka sig till en flock i särskilt krävande förhållanden.

Vitsvanshjortarna anpassar även sina dagliga aktiviteter enligt vinterförhållandena. På områden med djup snö väljer de sådana rutter som minimerar energiförbrukningen, till exempel färdigt upptrampade stigar eller naturformationer. Vitsvansarna är mest aktiva i gryningen och skymningen, och drar nytta av de lugnare stunderna och det skydd skymningsljuset erbjuder. Ett undantag är klara dagar med sträng köld. Då äter de gärna mitt på dagen, när solen värmer och energiförbrukningen är mindre än under den smällkalla natten.

Vinterns största utmaningar

Av våra stora rovdjur är det lodjur och varg som tar vitsvanshjort. I djup snö är det svårare för vitsvansarna att komma undan predatorerna. Eftersom också rovdjurens energibehov är större på vintern måste de effektivisera sin jakt, vilket gör att vitsvanshjorten utsätts för högre rovdjurstryck på vintern.

Förutom de stora rovdjuren medför även människans verksamhet utmaningar för vitsvanshjortarna i Finland. De växande städerna och avverkningar i skogarna minskar utbudet av lämpliga områden för vinterflockarna, vilket tvingar dem till mindre och splittrade områden.

Trafikolyckor utgör en betydande risk, i synnerhet vid halt väglag. Vitsvanshjortarna lockas till vägarna av växtligheten längs vägrenarna, saltet på vägarna och kanske främst av felplacerade utfodringsplatser.

Den finländska vinterns oförutsägbarhet medför ytterligare utmaningar. Vissa vintrar kan lager av is som bildas på skaren göra det nästan omöjligt att hitta föda. Under sådana förhållanden ökar energiförbrukningen, vilket kan leda till svält i synnerhet på områden utan tilläggsutfodring. Då är vitsvanshjortens fysiska kondition och den reservnäring den har samlat på sig under sommaren och hösten i nyckelposition.

Strukturen på vitsvansstammen är av stor betydelse för hur den klarar vintern. I en snedvriden stam finns många sent födda kalvar, som har klart sämre fysiska förutsättningar än de som har fötts normal tid.

Attityderna förändras

Vitsvanshjorten har blivit en betydelsefull del av Finlands natur och vildmarkskultur. Dess närvaro har berikat ekosystemen och erbjuder bytesdjur åt våra rovdjur. För jägarna är vitsvanshjorten både ett utmanande byte och en källa till högklassigt viltkött, vilket gör den till en värdefull viltart.

Jakten på vitsvanshjort har ökat i popularitet, vilket också har bidragit till en djupare förståelse för artens finess. Jägarnas tidigare syn på arten som ett otyg som orsakar orimligt mycket arbete har börjat ge vika för en avsevärt positivare attityd. En orsak är säkert den på många ställen rejäla minskningen av stammen och medvetenheten om detta. Det största trycket på att minska stammen är borta, och nu har jägarna, och på många ställen även jaktföreningarna, insett att de står inför grundläggande frågor: Hurdan vitsvansjakt vill vi bedriva i framtiden? Vill vi förstöra en värdefull viltresurs eller trygga en livskraftig stam?

Vitsvanshjortens förmåga att klara sig och anpassa sig till de stränga vinterförhållandena i Finland är ett bevis på dess exceptionella anpassningsförmåga och uthållighet. Användningen av vinterflockar, nyttjandet av fettreserver och anpassningen av beteendet visar hur dessa djur har anpassat sig för att klara av det krävande klimatet i norr. Genom bättre kunskaper om deras levnadssätt lär vi oss förstå vilka utmaningar de står inför för att överleva här. Och kanske vår uppskattning av denna fina viltart ökar ytterligare.