Vårinventeringen ger oss mera information om hjortdjuren
Riktigt utförd är vårinventeringen en bra metod för att inhämta information om hjortdjuren i allmänhet och vitsvanshjorten i synnerhet.
På lokalplanet är det ändå väldigt svårt att uppskatta antalet vitsvanshjortar. Även med viltkameror är det svårt att få ett helhetsgrepp om läget. Fältinventeringen som görs på våren är ett bra kompletterande verktyg, i synnerhet på åkerdominerade orter. Den ger oss en indexliknande uppskattning av riktningen som stammens utveckling går i.
Det kan finnas väldigt mycket hjortar i det inventerade området på våren, men knappt några alls under jaktsäsongen. Därför berättar en inventering som en jaktförening gör på våren inte hela sanningen om variationerna på ett större område. Om det bara är görligt vore det därför bättre att verkställa vårinventeringen samtidigt i hela jv-föreningens verksamhetsområde.
Kontinuiteten viktigast
Om inventeringen görs flera år i rad på samma sätt så ger den en rätt god bild av hur hjortstammen utvecklas. Räkningen ska göras på exakt samma sätt och på samma plats. Observera att inventeringen inte ger det totala antalet hjortar utan snarare ett minimivärde.
Vårräkningen ersätter inte Naturresursinstitutets (Luke) uppskattning av stammen, men institutets uppskattning och vårräkningens resultat kan jämföras med varandra och användas som stöd för beskattningsplaneringen. De resultat för vårräkningen som sparas i Oma riista står till Lukes förfogande på samma sätt som anmälningarna av kvarstående stam efter hjortdjursjakten.
Verkställandet
Vårräkningen är enkel att göra, men kräver en smula tid och förberedelser av dem som gör jobbet. Det viktigaste för att lyckas är att tajma räkningen till just de kvällar efter snösmältningen då största delen av hjortarna och de övriga klövdjuren betar ute på fälten. Tidpunkten för inventeringen infaller ofta vid månadsskiftet april-maj.
När snön ännu dröjer kvar utmed skuggiga åkerkanter uppträder i synnerhet hjortarna fortfarande i flock. En lugn och varm kväll är det bästa vädret för inventeringen. En timme före solnedgången är den bästa tidpunkten att börja; fortsätt sedan tills det mörknar. Gör helst rundan två gånger under samma kväll för att få veta när flest djur befinner sig ute på fälten.
Bestäm inventeringsområdet
Ju större del av ett område som blir inventerad desto bättre. Med anledning av växelbruket odlas inte samma växter varje år på samma plats och därför varierar växttäcket på vintern. För att de olika åren ska vara helt jämförbara sinsemellan borde jaktföreningen varje år inventera hela sitt jaktområde.
Det är förnuftigt att dela in inventeringsområdet enligt vägnätet i mindre bitar så att ingen behöver köra oskäligt mycket samtidigt som djuren blir observerade så samtidigt som möjligt.
Med kikare eller värmekamera?
Kikaren är inventerarens viktigaste redskap. Spana helst inifrån bilen eftersom djuren tenderar att fly så fort de får se en människa.
Den som använder värmekamera eller en apparat för mörkerseende ska göra likadant varje år. Med värmekamera ser man ju klart bättre än med kikare, vilket betyder att resultaten inte är jämförbara med varandra.
Använd verktyget i Oma riista
I webbtjänsten Oma riista finns ett verktyg som kan användas för att spara resultatet från inventeringen. Föreningens kontaktperson fyller i uppgifterna och samtliga medlemmar i föreningen ser rapporterna som skapas. Det går också att anmäla resultaten för tidigare år.
Glöm inte att anmäla resultatet till jv-föreningen som ju sköter beskattningsplaneringen i sitt verksamhetsområde.
Anvisningar utifrån jägarnas erfarenheter
Den längsta serien av årliga vårinventeringar som undertecknad känner till har gjorts i Urjala; där har jägarna räknat hjortar sedan 70-talet. Även i det sydvästra hörnet av landet finns många orter där jägarna har räknat hjortar i åratal.
De här rutinerade inventerarna har redan länge önskat sig enhetliga anvisningar för inventeringarna och ett rapporteringsverktyg i Oma riista. I slutet av 2022 fick jag i uppdrag att utveckla det här verktyget och anvisningarna som föreningarna önskar sig; de ingår i en omfattande utveckling av Oma riistas funktioner för föreningar och småvilt.
Vi började med att diskutera med de jaktföreningar som redan håller på med inventeringarna och samlade in deras erfarenheter. I flera föreningar hade man skrivit sina egna anvisningar och noga bokfört sina tidigare räkningar. Överensstämmelsen mellan de olika föreningarnas inventeringsmetoder var rent häpnadsväckande. Utifrån det här materialet var det sedan enkelt att börja utforma anvisningar för hela landet.
