Solen får kinderna att glöda. En aning sommar dröjer kvar i luften fast det är september. Vi står vid en fårhage i Karleby. Betessäsongen tar snart slut och fåren flyttar inomhus.

Fårhjorden består av finsk lantras och Kajanalands grå, och vårdar det traditionella landskapet, bevarar det genetiska arvet och producerar kött och ull. Landsbygdsföretagaren Satu Kumpulainen berättar om gårdsslakteriets och spinneriets verksamhet. Hon har många järn i elden och tar vara på allt som fåren ger.

– Bara så ni vet, flickor, så har jag ett nytt recept på er! hojtar vår ylletröjsklädda företagare med ett skratt till tackorna.

Stämningen är fridfull. Även fåren verkar njuta av de sista sommardagarna. Året innan var läget ett annat. Kumpulainen fick en påringning av markägaren som bor bredvid betet. Han hade upptäckt ett dött får i hagen och ägaren borde komma dit genast. Medan samtalet pågick upptäckte grannen fler fårkroppar och det klarnade att dråparen var ett rovdjur.

Vargangrepp – och världen stannade

22 döda tackor blev påträffade och rovdjurskontaktpersonen på orten identifierade två vargar som gärningsmän.

– Jag var chockad och världen stannade. Jag brukar placera någon beskedlig individ i varje flock för att göra flocken lättare att hantera. Så jag har en hel rad med favoriter, berättar Kumpulainen.

Vid utredningen av angreppet deltog inte bara fårägaren och markägaren utan också polisen, veterinären, rovdjurskontaktpersonen och folk från jaktföreningen. En del av fåren hade dött genast, medan andra måste avlivas. Sex får hittades nästa dag ätna i skogen.

Kumpulainen hade erfarenheter av en lodjursattack så hon visste vad hon skulle göra. När ett angrepp har inträffat ska man kontakta rovdjurskontaktpersonen och landsbygdsnäringsmyndigheten.

Ekonomiskt bestod den största förlusten av att de dödade tackorna var dräktiga. Ersättningarna täcker enbart tackorna, men inte de ofödda lammen. De förlorade djuren var av ursprungsras och av sällsynta släktlinjer. Att ersätta dem var värre än svårt. Enligt stödvillkoren ska de döda betesdjuren ersättas med motsvarande djur inom tio dagar.

Rovdjursstängsel kräver underhåll

Fotografen flyger omkring med drönaren för att få en helhetsbild av betet. När drönaren flyger lågt makar fåren fridsamt på sig.

– Fös dem mot stranden så får du bättre bilder, uppmanar Kumpulainen.

I våras sattes ett rovdjursstängsel upp runt betet. Gården har nu ungefär 26 hektar beten med rovdjursstängsel.

– Inte är det så svårt att sätta upp rovdjursstängsel. Bara man kan konsten så är det egentligen ganska enkelt, uppmuntrar Kumpulainen.

Isolatorerna ska man fästa redan på vintern innan tjälen går ur jorden, tipsar hon. Om man jämnar till marken med grävmaskin så går det lättare att slå gräset, vilket är den jobbigaste delen av underhållet. I början av sommaren när gräset växer som intensivast ska det slås under stängslet varje vecka eftersom den understa tråden som hindrar vargen från att gräva sig in löper bara 20 centimeter över marken.

– När det nu finns rovdjur och man sätter upp stängsel så undrar jag hur mycket av jobbet som kan sättas på primärproduktionens konto, frågar hon sig.

Kumpulainens gård är ekologisk och betesgång hör till reglerna. Betandet fortsätter naturligtvis trots rovdjuren.

Vi kliver in i hagen. Det går att krångla sig in mellan de sex trådarna bara man kommer ihåg att koppla från strömmen från de två batterierna. Kumpulainen har kompletterat det statligt finansierade stängselmaterialet med några trådar till. Hon har också två batterier. Det andra som är kraftigare skaffade hon när en viltkamera uppsatt på en stängselstolpe tog en bild av en varg.

Rovdjuren har hållit sig utanför stängslet, men skapar ändå oro. Det elektriska rovdjursstängslet är ett effektivt men arbetskrävande sätt att skydda betande djur, men det är nyttigt också på ett annat sätt.

– Under sommaren behöver jag inte en enda gång se efter om fåren har gått genom stängslet.

Idén med rovdjursstängslet är att det håller rovdjuren utanför och fåren innanför.

Inte starkare än svagaste länken

Flocken har gjort ett gott jobb och gräset är snaggat. Det är bara tuvorna med nässlor som inte har gått åt. Vi går en sväng runt betet och aktar oss för att trampa på fårpillren.

Vi tar en närmare titt på trumman som har spärrats med stålnät. När stängslet sattes upp upptäcktes en lucka i planen: ett rör under en väg skapade en bakdörr in till betet.

– Stängslet är inte starkare än sin svagaste länk, konstaterar Kumpulainen.

Fårskocken som drönaren har föst till stranden har fortsatt mot sitt väderskydd. De kikar nyfiket på gästerna men låter sig inte fotograferas. Till väderskyddet flydde de också i fjol, men då hjälpte inte skyddet utan de första kropparna hittades strax bredvid. Gästerna hoppar alltså över närbilderna och låter flocken betrakta läget i fred.

Hur ska hon orka?

Det finns också en björn som rör sig nära betet och har rivit foderbalar. Det händer att Kumpulainen funderar på hur hon ska orka. Fåren som betar längre bort gör övervakningen arbetsdryg.

– För mig är det otänkbart att gå och lägga mig om det på kvällen kommer ett larm från en viltkamera, så jag kör dit och kollar att djuren och stängslen är okej, berättar Kumpulainen.

Vi krånglar oss mellan trådarna ut från betet och knäpper på strömmen igen.

Sommaren gick utan attacker. Till våren vankas mera stängselbyggande och underhåll. I planerna ingår också att prova på nya avskräckningsmetoder. Betesgången fortsätter tills vidare i Karleby.